Pia och Leif har levt i antikvärlden i 43 år
Vem bestämmer hur mycket en klocka är värd? Eller ett smycke, eller kanske en tavla? Frågor som gärna diskuteras nu när jakten på antikviteter blivit närmast en folkrörelse.
Pia och Leif Martinsson sitter och filosoferar i den sköna trädgårdspaviljongen utanför Prästbackens Antikhandel i Älmhult. Den har paret drivit i 43 år. Det har varit en spännande tid i en bransch som är i ständig förändring. Och de är överens. Riktiga fynd är sällsynta.
Intresset för antikviteter har formligen exploderat under senare år med draghjälp från tv-program, där frågan om gamla sakers värde lockar storpublik vecka efter vecka.
– Visst har intresset ökat, men det har förhoppningarna om att göra fynd också gjort. Ibland kan jag tycka att förväntningarna är lite väl höga, säger Leif Martinsson.
Är det svårt att göra de där jättefynden som många drömmer om i dag?
– Det var säkert lättare på de stora gårdsauktionernas tid, då man kanske inte hade koll på vad allt var värt. Så det är svårt, men det är klart att chansen finns alltid, konstaterar Leif.
Pia Martinsson är ett bevis på just detta. Hon minns gärna en speciell loppis i Malmö.
– Ja, jag fick syn på ett smycke på ett loppisbord och i all trängseln lyckades jag få tag på det. Jag betalade 25 kronor och gick sedan rakt över vägen till en guldsmedsaffär och fick det värderat till 2500 kronor. Det var en bra dag!
Pia och Leif Martinsson köpte huset som numera innehåller både antikaffär och loppis år 1976. Pia kommer ursprungligen från Liatorp och Leif från Tjuvön på den skånska sidan gränsen. Intresset för antikviteter har alltid funnits där så länge de kan komma ihåg. Men Leif har haft en annan karriär också, då handlade det om möbler av modernare snitt. Fast i dag kan man nog kalla en del av dem för antika.
– Jag jobbade i 45 år på Ikea och var med när dörrarna till det första varuhuset slogs upp 1958, berättar han.
Det där är intressant. I dagens samling på Prästbackens Antikhandel finns en hel del föremål från just den lokala möbeljätten. Och de är attraktiva.
– Vi har snapsglas från satsningen på 1700-talsdesign och givetvis Ikeahästen, Älmhults svar på Dalahästen, säger Pia och tillägger:
– Men den riktiga Dalahästen är faktiskt lättsåld även här i Småland. De flesta hamnar i Danmark.
En gammal fåle med originaldekor kostar ett par, tre hundralappar även i litet format.
Trenderna i antik- och loppisbranschen är lika ombytliga som det svenska sommarvädret. Metaller som guld och silver står sig, medan tenn och koppar har rasat i popularitet.
– Fast en riktigt stor koppargryta kan vara attraktiv. Folk planterar blommor i dem, förklarar Pia Martinsson.
Linne och fina broderier går bra, precis som trasmattor. En ny generation har upptäckt dem. Detta gäller också de tidigare lågt värderade kristallkronorna.
– Ja, unga människor hänger dem i köket eller kanske till och med i badrummet, konstaterar Leif Martinsson.
Smycken lockar och klockor, inte minst fickur, hittar oftast sina köpare.
Marknaden för gamla möbler är dock inte lysande. Något som paret Martinsson beklagar.
– Mycket hamnar på återvinningsstationerna eller eldas helt enkelt upp. Det är sorgligt, det handlar ju om en del av vårt kulturarv.
Under drygt fyra årtionden har ägarna till Prästbackens Antikhandel samlat på sig kunskap om den här speciella världen. Träffat tusentals samlare, turister och nyfikna kunder. De har hämtat föremål från släkt och vänner, köpt hela hem och gått på otaliga auktioner och loppisar.
Hur länge tänker ni egentligen hålla på med allt detta – man kan väl kalla det för en livsstil?
– Ja, så är det, och vi håller på tills de får bära ut oss, säger Leif Martinsson med ett skratt.
Fotnot: Vad är antikt och vad är inte? Länge användes en ålder på minst 100 år som en måttstock. Men sedan intresset för föremål främst från 1950-, 60- och 70-talen ökat har detta luckrats upp. Många använder åldern 50 år som en gräns, i sådana fall kallas föremålen semi-antika.
Text och foto: Lasse Lindell