Stod på kvällskvisten och rev en ost. Mina tankar vandrade. Jag tänkte på hjältar. Eller snarare vardagshjältar. De som lämnar sängvärmen varje morgon trots att Norden fullkomligt badar i mörker. Och som sedan pulsar över oskottad trottoar för att skrapa isiga rutor på svårstartad bil och ger sig ut, med risk för liv och lem, på snöblaskiga och stressat plogade vägar för att nå sin arbetsplats, fullfölja sitt uppdrag, sin uppgift som andra medmänniskor är beroende av. Stora som små uppdrag som har sin funktion och som, i bästa fall, ger ringar på vattnet och leder till något storslaget.
Jag funderade på om JAG, rent av, är en hjälte. En vardagshjälte som river en ost som annars skulle hamnat i soporna. Riven ost som kommer att förhöja smakerna i en köttfärssås som mina avkommor kommer att älska, äta sig mätta av och hämta kraft ifrån. Kraft att ta sig an sina läxor för att greja bra betyg som ger dem möjligheter i livet. Möjligheter att skapa något stort, något eget, något nytt – ett botemedel mot cancer, gikt eller covid-19. Om så sker är jag väl till och med en superhjälte!? Ja, det tycker jag nog.
Jag ser nästa Avengers-film framför mig. En ny karaktär, en ny karismatisk superhjälte. Jag ser hur Hulkens alter ego, Bruce Banner, frågar den mystiske nykomlingen: ”Vilken är din superkraft? Vad är ditt bidrag till mänskligheten? Vad blir din uppgift i vår superhjältegrupp?”.
”Jag river ost!”
DANIEL BJÖRK