Jul i Göinge
1 flaska okryddat brännvin (35 cl)
2 clementiner
1 kanelstång
Börja med att skölja clementinerna och skär av skalet med en vass kniv. På så sätt får Du långa snygga bitar som ska garnera snapsen. Lägg skalen i en snygg flaska och lägg i kanelstången. Häll i spriten och lår snapsen dra svalt i 2-3 dagar.
Lönsingen
1 flaska okryddat brännvin (gärna vodka)
20 kardemummakärnor
1 bit ingefära
1 halv kanelstång
1 fjärdedels vaniljstång
Blanda ingredienserna och lår dra 1 vecka-10 dagar. Sila, kyl och servera
Dönabergaren
3 pomeranskal
2 tsk koriander
1 tsk kryddnejlika
5 st stjärnanis
2 sockerbitar
½ liter brännvin
Blanda kryddorna och brännvin. Lår stå 3-4 dygn, sila, kyl och servera!
När det var fint att rapa. Sed och skrock kring bordets nöjen och etikett
Den hedervärde handelsmannen Samuel Kiechel från den sydryska staden Ulm gjorde år 1586 en affärsresa genom Sverige, och förde då på lediga stunder en ganska utförlig dagbok över sina upplevelser i det exotiska nordlandet. Han är den förste som har gett en osminkad skildring av svensk hemkultur i allmogemiljö, och så här beskrev han den märkliga lyx som renässansens smålandsbönder omgav sig med:
”Rummen är inte brädfodrade och mellan stockarna bestrukna med kogödsel. Kök, kammare och sovrum samt allt vad som till hushållet hör ryms uti ett enda rum, och i stället för kakelugn använder de bakugnen. I den gör de upp eld tre timmar före daggryningen, så detta rum är så varmt att hustrun, barnen, tjänstefolket även vintertid kan gå kring i bara linnet. På bänkarna som är täckta med halm sover drängar och pigor. Främmande gäster får ligga på golvet, men vill värden visa dem en särskild ära låter han dem ligga på bordet. Jämte hundar, katter, höns och duvor, som betyder mindre, hålla de i rummet också kalvar, lamm, getter och därtill grisar, som vanligen har sin plats mitt i stugan och slickar en i ansiktet nattetid när man ska sova. Då således människor och djur vistas i samma rum, kan man föreställa sig vilken angenäm doft där måste vara, eftersom luften ingenstädes går ut, om man inre öppnar dörren. En främling blir av den dåliga luften mättare än av den bästa måltid.”
Inte desto mindre satt förstås herr Kiechel stundom till bords med svenskar och gjorde då iakttagelser om våra förfäders bordsskick.
“Husbonden plägar alltid vara den förste vid bordet och sitta vid övre bordsändan, hans hustru vid sidan, och han har rättighet att under måltiden ge ifrån sig en stark rapning eller flera sådana efter varandra liksom hans hustru och barn. Jag tror det var för att roa främmande i stället för att behöva tala med dem.”
Om vår vän Kiechel lät sig roas framgår inte av hans dagbok. Däremot kan man av den sist citerade notisen utläsa att smålänningarna verkar vara ganska chevalereska, eftersom frun i huset tydligen fick sitta vid bordet, därtill vid sin makes sida. På många håll i vårt land var det nämligen ännu i slutet av 1800-talet regel att bara männen fick sitta till bords. Fruntimmer fick stå och äta nere vid bordsändan.
Bengt Arne Larsson