Espresso – Din lokala tidning
daniel i drakaberga

KULTURFIGUR I UR OCH SKUR – av Daniel i Drakaberga

Mörkret är här – november har kommit och jag är höstbutter. Samtidens dystopiska rubriker är som årstiden – nattsvarta, obekväma och deprimerande. I skrivande stund tittar jag upp från Kristianstadsbladet och blänger på de migrängråa skyarna som entusiastiskt och frikostigt delar med sig av vedervärdig, vidrig väta. Hästarna i hagen gyttjebadar och jag längtar efter att gå i ide – ideligen för tillfället.

Men jag är en figur med tur, eller hur, för när en skur står på lur för att dränka djur och natur och jag ser rött som en tjur vet jag en kur som gör moll till dur och som med bravur gör mig glad som en trubadur och som tar mig ur min sur-bur nämligen – kultur. Jag tänker på ett citat från “Döda poeters sällskap” och för er som ryggar tillbaka och fruktar att jag ska kläcka ur mig det svårt överanvända Carpe Diem – Seize the day – Fånga dagen, er kan jag lugna med att jag, liksom ni, är proppmätt på de orden även om jag kan skriva under på innebörden. Nej, citatet jag tänkte bjuda er på lyder – och nu får nu hålla i er för det är nämligen på engelska:

“We don’t read and write poetry because it’s cute. We read and write poetry because we are members of the human race. And the human race is filled with passion. And medicine, law, business, engineering, these are noble pursuits and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for.”

Dessa ord sammanfattar mycket väl hur jag ser på kultur och vilken roll kulturen spelar i mitt liv. Litteratur, film, musik, konst av olika slag, bildkonst, scenkonst, konsthantverk, fotokonst väcker känslor i mig som gör svartvitt till färg. Kulturyttringar som dessa distraherar mig från olyckskorparnas kraxande, skickar mina tankar åt ljusare håll och påminner mig om det vackra i att vara människa.

Att läsa en smart, genomtänkt och omsorgsfullt skriven text kan vara som att få en present. Här vill jag rekommendera Andrev Waldens roman “Jävla karlar”, en formidabel formuleringsfest.

En film kan trollbinda och beröra en hel familj och få den stora starka fadern att gråta som ett spädbarn. Ja, jag syftar på mig själv och ja, jag syftar på scenen där Forrest står vid Jennys grav. Se gärna (om) “Forrest Gump”. Den tål hur många “omseningar” som helst.

En bra dikt kan väcka tankar, underhålla eller sätta griller i huvudet på läsaren. Kristina Lugns dikter gör ofta allt detta på en gång. Läs gärna “När jag var gift med Herman”. En bra låt vid exakt rätt tillfälle kan förvandla en måndagsmorgon till fredag eftermiddag. Ja, jag syftar bland tusentals andra låtar på ”The bright side of the road” med Van Morrison. Lyssna gärna på den, eller varför inte på mannen med höströsten – Lars Winnerbäck. Hans nya “Neutronstjärnan” har blivit the soundtrack of my höst. Regering vill satsa stora pengar på att höja kvaliteten på sjukvården och visst behöver vi bra sjukvård, bra sjukhus för att hålla oss vid liv. Men samtidigt ska 1,1 miljarder sparas in på kulturen. Vi ska alltså få större resurser för att rädda liv, men spara in på det vi lever för. Sjukhus räddar liv – kulturhus räddar livslust.

Och just ett kulturhus finns ett stenkast från mitt hem. Ett djävulskt stenkast visserligen, ty jag syftar på Kulturhuset i Broby. En förtjusande plats för en kulturfigur. Där har jag bevittnat fängslande konstutställningar, lyssnat på spännande författarsamtal, lånat mängder med böcker till mig själv och mina barn, suttit och väntat på dessa barn som tränat teater på andra våningen och känt vibrationerna från källaren där ett heavy metal-band jobbat hårt på att skaffa tinnitus.

Jag vill här slå ett slag för Musikskolan i Östra Göinge som har fostrat generationer av nya kulturfigurer och bjudit på många vackra kvällar i Kulturhuset. År efter år har Musikskolans strålande personal samlat sina adepter och stöttat och lotsat små scendebutanter genom mer eller mindre komplicerade musikstycken. Blyga pianoversioner av ”Lille katt” och ”Spanien är ett land där man dansar tango” har, i salen på våning två, sett dagens ljus inför oss, släkt och föräldrar i huvudsak, som hoppats att avkomman inte ska komma av sig och samtidigt suttit och längtat efter kaffet och de bakverk som bullats upp i korridoren utanför. Artiga och uppriktiga applåder har klapprat då sista pianotonen klingat ut. En flicka på cirka tjugotre kilo med bedårande flätor har ställt sig, gulligt högtidligt, vid pianopallen och bjudit på en liten inövad nigning. En och annan blockflöjt har ibland utmanat våra trumhinnor med toner som, likt en målbrottsröst, har stuckit åt ett oväntat håll. Körer med allt ifrån två till fem små medlemmar har fnissat sig fram till den lilla scenen där sedan två till fem blickar riktats mot golvet. Två till fem öronpar har därefter ignorerat gitarrkompets tonart och två till fem individuella tonarter har gett sig ut på upptäcktsfärd åt två till fem skilda håll. Och som förälder har man applåderat så det har svidit i handflatorna. Nu släpper denna kulturfigur tangenterna och återvänder till Niklas Natt och Dags utmanande, men oerhört vackra prosa i “Ödet och Hoppet” (oj, en rekommendation till).

DANIEL BJÖRK

Subscribe
Notify of
guest
0 Kommentarer
Newest
Oldest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments

Hemsidan använder cookies för att optimera din användarupplevelse. Vi utgår från att du godkänner detta men du kan välja att lämna oss om du önskar. Acceptera Läs om vår integritetspolicy

0
Kommentera gärna artikeln – klicka här!x
()
x