och det var precis vad hon gjorde
Vägen till ett gult hus i Boalt med egen studio på tomten kan vara lång och slingrig. För Alicja Jaworski Björk började den i polska Warszawa.
Nu ska vi träffa Lilla Spöket Laban, Alfons Åberg, Lilla Anna och Långa Farbrorn, Emil och Ida i Lönneberga och Lilla Grisen som drömmer om att flyga.
Det blir ett spännande möte med en regissör, animatör, tecknare och konstnär. Och med en katt som heter ”Fisken” och finns alldeles på riktigt.
Att arbeta med tecknad film är kanske inte den framtid en förälder ser för sin dotter.
– Min pappa sa att jag skulle bli utfattig. Så jag studerade på en teknisk skola för arkitektur, men det var hos den animerade filmen mitt hjärta fanns, berättar Alicja Jaworski Björk.
Vi tar en riktigt god fika hemma i Alicjas kök i Boalt. Katten ”Fisken” sträcker ut sig på diskbänken och Alicja fortsätter att berätta.
– Min bästa kompis mamma var en känd regissör som gjorde tecknad film för vuxna. Vi satt hemma hos henne och tecknade och färglade och jag kände en stark vilja att jobba på det här sättet. Så arkitekturen blev egentligen bara en parentes.
Alicja fick kontakt med en polsk animationsstudio, hon målade tavlor och sålde på ett galleri för att finansiera sin väg in i den tecknade filmens värld.
– Jag målade blommor och landskap. Sådant gick bra att sälja.
Alicja Jaworski Björk växte upp i en tid, då en polsk kulturarbetare knappast kunde uttrycka sig hur som helst. Så snart möjligheten kom reste hon till Sverige för att besöka vänner. Hon stannade här och det visade sig vara ett lyckokast. Ibland är det som att slumpen pekar åt rätt håll.
I det här fallet pekade den mot Pennfilm Studio i Hököpinge och den legendariske regissören och animatören Per Åhlin. Säg bara ”Karl-Bertil Jonssons julafton” så vet alla vad det handlar om. Året var 1985.
– Jag fick komma på studiebesök hos Pennfilm och blev väldigt väl mottagen. Jag hade med mig några arbetsprover från studion i Warszawa och visade dem. Det var allt, trodde jag.
Men det var det inte.
– En vecka senare fick jag ett telefonsamtal. ”När tänker du komma och jobba?”
Alicja skrattar åt minnet. Det var början på 32 fantastiska år som storyboardtecknare, animatör och regissör i den ikoniska studion. Produktionerna avlöste varandra och svenska folket älskade dem.
Första filmen blev ”Resan till Melonia”. Fortsättningen var rena rama smörgåsbordet av svenska klassiker. Alfons Åberg, Lilla Spöket Laban, Lilla Anna och Långa Farbrorn. Och så Lennart Hellsings makalösa ABC-serie.
– Det var roligt att jobba med manus av ett fullständigt geni, konstaterar Alicja.
Nu hade hon börjat regissera filmer och serier också. Som långfilmen ”Emil och Ida i Lönneberga”. Och så hjärteprojektet om Lilla Grisen, Alicjas helt egna film där hon även skrev manus.
– ”Lilla Grisen flyger” handlar om att förverkliga drömmar. Det är något specielt med grisar, de är underskattade och jag gillar dem.
Historien om den lilla runda grisen blev framgångsrik. Den vann priser på filmfestivaler världen över. I Aten, Tokyo och vid den stora Berlin International Film Festival.
Det blev ytterligare två egna filmer; ”Booo”, om att våga vara sig själv och ”Bara lite” där den förtjusande grisen kommer tillbaka.
Vi gör ett besök i studion. Katten ”Fisken” följer med. Alicja lägger ut en provkarta på bordet av alla de projekt hon jobbat med. Det är inte enbart film. Här finns böcker av alla de slag. ”Den Lilla Grisen” finns förstås i bokform också. ”Fisken” lägger sig över Alfons Åberg och ser rätt nöjd ut med detta.
Hon har jobbat med Egmonts barnböcker och även på redaktionen för Bamse. För en entusiast av tecknad film och riktigt bra läsning för barn är detta en god stund.
Men just nu handlar rätt mycket om målning. Tavlorna finns lite varstans och det är inte mycket av landskap och blommor längre.
– Nej, jag är en stor beundrare av Salvador Dali och via honom hittade jag min egen stil. Vi kan kalla den naivistisk impressionism. Jag har ett behov av att måla, tanken är inte att sälja min konst men jag ställer ut mina tavlor ibland. Det är roligt att se om människor tycker om dem. Det är så, man behöver bekräftelse.
Slutligen måste vi fråga: Varför heter katten ”Fisken”?
– Vi hittade honom i ett fisknät. Tog hand om honom och här är han 14 år senare. Det är kul att ropa ”Fisken, det är dags att komma in” på kvällarna.
Text och foto: Lasse Lindell
