I min allra första krönika i Espresso, nr 14 år 2020, skrev jag som avslutning följande ord: ”Min lycka vore att någon gång få hålla en whiskyprovning i Lönsboda, platsen i mitt hjärta”.
Nu är denna dröm på väg att förverkligas! Lördagen den 1 april (Obs inget aprilskämt) är det dags. På Granada, eller Parken som vi sa i min ungdom, det var innan stället fått sitt nuvarande namn.
Jag har förstått att mycket hänt med Parken sedan jag var där senast. Då var det ibland på söndagskvällarna efter bion som vi gick dit när Gammeldansens Vänner hade dans. Vid halvelvatiden brukade det gå bra att få slinka in gratis. Det som hägrade var inte dansen utan pokerhjulet som Gottfrid Månsson skötte med stor auktoritet. För en tolvskilling hade man chansen att vinna en femma. Fem kronor var min veckopeng under realskoleåren, som gymnasist fick jag tio och i tredje ring, då jag var 19 år, hela 15 kronor. Storkovan håvade jag emellertid i tio års tid in under fyra semesterveckor på Junesco som vice verkställande vaktmästare under Gustav Erikssons beskydd. Så mycket jag lärde mig där, en fantastisk tid på en fantastisk plats. Nu ska det rivas!
Min första erfarenhet av whisky skrev jag också om i min första krönika. Jag citerar: ”Min första egna flaska, en 37:a Standard Selection, fick jag tag i som 16-åring med hjälp av en jämnårig kamrat som hade goda kontakter”. Vid närmare eftertanke tror jag det var som 15-åring, 1963. Jag tror den kostade runt 13-14 kronor. Enligt en Systembolagskatalog från 1971 kostade den då 22,25 kr så det kan kanske stämma. 1977 var sista gången den fanns med i Systemets katalog och kostade då 36,75, inflationen hade tagit fart på allvar.
Vem kamraten som fixade flaskan var vill jag naturligtvis inte avslöja men jag kan ju i förtroende berätta att han senare blev riksdagsman. Och whiskyn drack jag inte i Lönsboda Folkets Park utan i bussen till lördagsdansen i Härlunda. Någon dans blev det dock inte. När jag kom till Härlunda var flaskan tom och jag full. Tack och lov var det ett gäng äldre (i varje fall äldre än jag) ungkarlar som tog hand om mig, placerade mig på bänken där de satt och såg till att jag satt där tills jag var nykter och bussen skulle gå hem igen.
Jag har många gånger tänkt på den tjänst de gjorde mig, en omtanke man alltför sällan ser idag.
Från Parken har jag annars många minnen. Under de tidiga skolåren letade man tomflaskor där på måndagarna. Så många läskflaskor blev det inte men på den tiden kunde man också panta tomma brännvinsflaskor. Det gjordes på ”Utlämningsstället” i en villakällare på Glimåkravägen. Man fick samla på sig lite på hög så att det var lönt, jag vill minnas att panten inte var så hög.
Den sk ”Kröppadammen” inom Parkens område var goda jaktmarker för den som ville fånga vackra ”hånnagäddor” (=vattenödlor). Det var något jag och min klasskamrat Björn ibland ägnade oss åt. Om detta vårt fiskafänge skrev Björn i en skoluppsats. Fröken Ringqvist var emellertid obekant med hånnagäddor och satte därför en bock i kanten och korrigerade i rött bläck på fröknars vis till ”hongäddor”.
Hoppas att vi ses på Granada!
BENGT ARNE LARSSON