Magen före hjärnan

Rädsla är bra. Det är ett alarmsystem som får dig att tänka efter. Göra en analys och agera därefter. Så långt är vi nog överens. Problemet uppstår när rädslan begränsar dig från handlingar. Då kan det till och med vara idioti. Så vad är det som vi är mest rädda för? Mörker, mördare eller möss? Nej det som skrämmer skiten ur oss är komma till korta. Att misslyckas. Att bli utpekad. Att få ett nej. Det viktigaste för oss alla är att få tillhöra gemenskapen. Så är det idag och så var det i tidernas begynnelse. Då grottan var gemenskap. Att bli utkastad var förenat med död. Blev du inte uppäten så dog du av hunger eller kyla. Den faran känner vi fortfarande. Hjärnans celler har inte förändrats. Skillnaden är att vi idag har ett socialt skyddsnät. Det finns normer, etik, moraliska strukturer. Men vår hjärna tror fortfarande att vi ska dö – ifall vi hamna utanför. Vi känner alla att vi är världen och utgår från att alla ser oss och är intresserade av oss mer än vad de egentligen är. Sanningen är att ingen lägger märke till när du gör bort dig. När du tappar tråden eller när den du bjuder upp – tackar nej. För alla andra är fullt upptagna med sig själva. Ok går du rakt in i en lyktstolpe så kan nog en eller annan ha svårt att häva ett leende. Ett misslyckande är däremot när vi ger upp, tackar nej eller missar en ny erfarenhet. Om du trotsar rädslan och ändå misslyckas, så har du ju tänjt dina gränser. Lärt nytt, träffat nya människor, sett nya platser och fått erfarenhet. Då blir ju misslyckandet bara en ny erfarenhet. Hur många företag, innovationer och erfarenheter går vi miste om genom att vi inte vågar hamna utanför grottan? Att leva fullt ut handlar till stor del om att förflytta sina gränser och ständigt utvecklas. Ett tips är att inte alltid lita på hjärnans signaler. De säger alltid stopp och belägg. Gå på magkänslan. Om inte annat så blir det roligare att leva. johnny@espressoreklam.se]]>