DANIEL I DRAKABERGA
DRAKABERGA. Vi heter Johan i min släkt. Det gör man helt enkelt. Oftast heter vi det helt planenligt och fullständigt avsiktligt. Men det har också hänt att vi heter det av misstag, eller kanske snarare av slarv.
Året var 1912. Den olympiska elden landade i Stockholm, Gustaf Dalén fick nobelpriset i fysik, Titanic slutade på Atlantens botten och en efterlängtad son hamnade i Trelleborg hos Carolina och Johan Björk. Den lille pågen skulle, sextioett år senare, bli min farfar. Han skulle också, i lite mer uppvuxet tillstånd, ärva sin fars titel – ”Slaktare Björk”.
Ur-Johan själv, min farfars far, föddes 1879 och blev en ganska typisk man av sin tid. Han visade sig ha talang för att, utav före detta grisar, göra korvar, leverpastej och diverse pålägg – och blev således slaktare. Som så många män på den tiden visade han också talang för att ta sig en sup i tid och otid. Det var morgonsup, förmiddagssup som följdes av lunchsupen så att man stod sig till kaffegöken på eftermiddagen. Det dracks ofta och helst mycket.
Onsdagar och lördagar var det torgdag på Stortorget i Trelleborg och alla handlare drack som svampar. Antingen firade man en bra försäljning eller så sörjde man att det gått uselt. Utgången blev densamma. Johan brukade avsluta torgdagarna sovandes bak i sin vagn eftersom hans rutinerade häst själv fann vägen hem. ”Legenden” berättar att Johan oftast fick ett abrupt uppvaknande varje gång hästen nådde den sista besvärliga kurvan där en elak ek-rot låg som en tröskel över halva vägen. En gång fick Johan fnatt på denna rot och vinglade in till närmsta hus och krävde att få låna en vass yxa för att spontanhugga ner ”trädhelvetet”.
Hur kom det sig då att namnet Johan blev släktens röda tråd? Jo, den så efterlängtade sonen, min farfar, skulle döpas i Sankt Nicolai-kyrka i Trelleborg. Dagarna innan dopet drabbades min gammelfarmor Carolina av en ondsint influensa som vägrade släppa taget. Gammelfarfar Johan fick ta tag i situationen, spänna för sin trogna häst, ta sig till kyrkan och se till att sonen fick ett namn. Det kan tänkas att Carolina inte var helt förtjust i situationen när hon febrig och frusen vinkade av make och son.
I god tid gav sig Johan av. För säkerhets skull i väldigt god tid. Så pass god tid att han skulle hinna med en stärkande kaffegök eller fem på Restaurang Två Lejon vid Gamla Torg innan dopceremonin. Lille Olle, som gossebarnet skulle döpas till, sov gott i den slamrande krogmiljön där Johan funnit ett gäng skrålande dryckesbröder som alla ville höja en välgångsskål för den lille slaktarprinsen.
Johan lyckades på något vis hålla koll på tiden och sicksackade till slut den korta sträckan från krogen till kyrkan. Där stod han sedan vid dopfunten med en insektsutrotande andedräkt, vajandes som en radiomast, med pojken i famn då prästen med högtidlig och myndig stämma frågade: ”Vilket namn har ni valt till detta barn?”
Svårt kaffegökspåverkad sökte Johan febrilt i sin grumliga hjärnas alla skrymslen och vrår innan han efter en lång utandning genom näsan liksom suckade fram det namn som låg närmast till hands:
”Pågen schka heta Johan!”.
EPILOG
Har man tidigare läst mina texter här i Espresso klingar kanske namnet Olle bekant. Det kan bero på att min farfar, som i ovanstående anekdot feldöptes till Johan, döpte sin son – min far – till Olle. Som en ytterligare knorr, om jag tillåter mig en slaktarreferens, döptes jag till Johan Olle Daniel Björk. Man kan knappast beskylla vår släkt för att vara kreativa när det kommer till namngivning av söner.
Avslutningsvis vill jag gratulera en nybliven 18-åring och körkortsinnehavare:
Min son – Johan Björk.
DANIEL BJÖRK