LITTERATUR. Med en dags mellanrum gav två Östra Göingeförfattare nyligen ut sina färska romaner. Kajsa Leo som deckardabutant och Elin Nilsson med flera böcker i bagaget. Espresso träffade dem över en kopp kaffe för att prata om drivet bakom skrivandet, mordtankar på gymmet och romankaraktärer som gärna muckar med sin författare.
Glimåkra klockan 8.30 en onsdag och dagen är på väg att starta. Lärarjobb, småbarnsbestyr, och däremellan avsatt tid för att fokusera på det andra – berättelser som sätts på pränt, lever sitt eget liv, och kanske till slut når läsare i bokform.
– En karaktär i min bok – en diakon – kläckte plötsligt ur sig häromdagen att hon varit busschaufför – det var helt oväntat för mig, skrattar Kajsa Leo.
– Jag trodde aldrig att jag skulle skriva en spänningsroman. Tre bilder på en skrivarkurs satte igång mina tankar, uppgiften var att hitta på ramverket till en historia utifrån dem, och sedan fortsatte jag bara att skriva.
Den 30 augusti kom Kajsa Leos första roman – Snöflickan – den andra delen är under skrivande just nu, och så småningom ska deckar-serien om poliskommissarie Dylan i den lilla orten Glimsjö bli en trilogi.
Sköra berättelser
– Karaktärerna i bokmanus har en tendens att alltid vilja mucka med en, instämmer Elin Nilsson.
Vulkanens Barn släpptes i bokhandlarna dagen efter författarkollegan Kajsas romandebut. För Elin var det den femte i ordningen av utgivna böcker. Den sjätte är redan under författande – inget som Elin vill prata om i nuläget.
– Det är så skört innan det är färdigt. Jag har en gång skickat in ett bokmanus till min förläggare som inte var klart – det var som om berättelsen dog. Mitt första manus hade en 14-åring som huvudkaraktär, men var en roman för vuxna. Jag fick förslaget att jag skulle skriva om det till en ungdomsroman – det var då jag började skriva böcker för unga.
Elins första, I stället för att bara skrika, kom 2011. Därefter har hon skrivit ytterligare fyra böcker, varav två är novellsamlingar.
– Jag tycker om att skriva kort och göra färdigt en berättelse. Vulkanens barn växte otroligt i manusform – jag kollade ett gammalt instagraminlägg som jag lagt ut när jag hade skrivit 78 000 ord. Efter att den kortats ned av mig och sedan av min redaktör så landade den på ungefär 50 000.
Ond bråd död och E-type
Elin Nilsson är uppvuxen i Knislinge och har efter ett antal år i Malmö och Lund flyttat tillbaka till hemorten. Kajsa Leo kommer från Örebro och bor nu i Glimåkra. Orten ”Glimsjö” i Snöflickan är namnmässigt en blandning av Nässjö, där hon började skriva romanen, och Glimåkra där hon avslutade den.
– Nerikes Allehanda skrev om boken att den utspelar sig i Glimåkra och då kände jag ”åh nej..”. Jag har varit noga med att inte placera den i verklighetsbaserade miljöer. Däremot var jag själv sent en kväll på gymmet här i Glimåkra och började fundera på hur man skulle gå tillväga om man skulle ta livet av någon där. Vilka redskap skulle man använda? Samtidigt spelades E-types ”I´ve got life”… det blev en scen i boken.
Under höstlovet håller Kajsa och Elin workshops för unga på biblioteket i Broby om skrivande. Elin på tisdagen den 1 november om att skriva fantasy; Kajsa på torsdagen den 3 november om att skriva spänning och skräck. Båda ser det som en lyx att få ha författandet som en del av sitt liv och vill gärna bidra till att ”spread the gospel” som Kajsa uttrycker det.
Något jag gärna tipsar om är att skriva dagbok. Och man behöver inte skriva det som är sant. Det går bra att ljuga!
Kajsa LEO, författare
Okej att ljuga i dagboken
– Att skriva är en lyx. Och jag har god förhoppning om tillväxten av författare på landsbygden. Huspriserna är låga, och kulturarbetare är fattiga, menar Elin.
– Vill man börja att skriva så är det en bra idé att gå en kurs. Något jag gärna tipsar om är att skriva dagbok. Och man behöver inte skriva det som är sant. Det går bra att ljuga, säger Kajsa.
– Jag försöker att hålla ett tempo och skriva ett visst antal ord varje skrivdag. Minst 1000 ord – kanske 1200, säger Elin.
– Jag började att läsa till arkitekt, men kände att det var inte alls det jag ville göra. Jag bestämde mig för att ge skrivandet en chans och avsatte ett år. Att få bygga upp en historia är underbart – man har som en lite hemlig värld som man kan kliva in i och forma. När jag bodde i Lund umgicks jag hela tiden med andra skrivande personer – här är biblioteken väldigt viktiga platser. Jag och Kajsa lärde känna varandra genom en bokcirkel på biblioteket i Broby.
Och även om varken Kajsa eller Elin skriver om det som händer omkring dem finns det alltid en risk att det som sker i våra omgivningar hittar sin plats in i böckernas värld.
– Jag älskar att tjuvlyssna. I stället för att ta på lurarna när man sitter på bussen så är det bättre att sätta sig rakt i skiten, skrattar Kajsa.
– Beware! instämmer Elin.
Text&Foto: erik@espressomedia.se