Från Ydre kommun i Östergötland till småländska Pjätteryd och vidare till Killeberg. Bilorienteraren fann kärleken, hittade vägen och blev tjänstledig svetsare med ett änglalikt konsthantverk i sin egen smedja.
Vi pratar om Mia Andersson på MIA´s smedja som använder bortkastat järnskrot i sitt grovsmide. Nu utbildar hon sig i kreativt entreprenörskap och målet är utstakat:
– Jag vill göra saker som får mig själv och andra att må bra.
Det var inte helt givet att Mia Andersson skulle hamna i gränstrakterna mellan Småland och Skåne. Men genom sitt stora intresse för bilorientering träffade hon sitt livs kärlek, han heter Per, och han hörde hemma i Pjätteryd.
Så det var bara till att följa kartan till södra Småland och jobb som lantbrevbärare på Posten i Älmhult. 1990 blev det husköp i Killeboda strax utanför Killeberg. Där fick Mia uppleva slutet på en epok som anställd på Brio. När sista träjärnvägen var tillverkad återstod… Ja, vad då?
– Vidareutbildning. Jag sökte noga igenom var man kunde få jobb och det visade sig att svetsare var eftertraktade. Så jag utbildade mig helt enkelt till svetsare och tyckte att det var ett jätteroligt arbete, berättar Mia.
I dag har Mia Andersson varit anställd på företaget Elme Spreader i 15 år. Numera är hon produktionsberedare och dessutom tjänstledig fram till nästa höst. Vad hände egentligen? Svaret är nog att Mias kreativa sida började pocka på uppmärksamhet.
– Ja, hantverket är roligt. Jag blir lycklig av att tända svetsen. Men jag valde att smyga i gång. Med utrustning, svetsar och maskiner. Nu har jag en smedja för grovsmide i garaget och en lokal för silversmide i källaren. Och en liten butikslokal. En del av materialet till järnsmidet hämtar jag i en skrotcontainer på företaget i Älmhult. Det är rena återvinningen…
Resulatet av allt detta blev ett eget företag; MIA´s smedja.
Änglar i många format och klot som kan bli blomsteruppsättningar och lampor eller vad fantasin vill står ut i hennes produktion.
– Jag arbetar inte efter mallar, utan varje föremål är unikt. Lite krokigt och tokigt, konstaterar hon.
Mia har utvecklat sortimentet. En ängel med regnmätare är både praktisk och dekorativ.
Att också utveckla företaget, att bygga ett varumärke, är förstås viktigt. Därför läser hon just nu ämnet Kreativt entreprenörskap på distans i Leksand.
– Ja, jag har gett mig ett år för att lära mig hur jag ska hålla i gång smedjan och samtidigt ha ett vanligt arbetsliv. Det handlar om att hitta balansen.
Mia Andersson har familjen med sig i sitt projekt. Dottern Emma har varit med i framtagandet av det som kallas Emmaklotet. Sonen Oskar är bra att ha så snart en dator blir inblandad. Och maken Per?
– Haha, han har accepterat rollen som ”assistenten”!
Men vägen leder inte alltid spikrakt framåt och ibland vill verkligheten annorlunda. När dottern Moa blev svårt sjuk stannade livet upp. Svetslågan släcktes på obestämd tid.
– När sådant inträffar tar man en dag i taget, bekräftar Mia.
Nu är tillvaron i balans igen. Efter ett ovisst och oroligt år blev det ett gott slut och de kreativa drömmarna kunde frodas på nytt.
Att jobba som konsthantverkare kan bli ett ensamt arbete. Mia Andersson har funderat över detta och betonar vikten av ett socialt liv.
– Jag försöker att engagera mig i olika saker ute i samhället. Jag deltar i marknader och är med i hantverksföreningen Grannt som finns i Briohuset i Osby. Återförsäljare har jag i Malmö och i Örserum utanför Gränna. Och jag hoppas kunna starta en webb-shop. Det är som att ha arbetskamrater, fast på ett annat sätt, förklarar hon.
Mia tänker hålla sin ”hemmabutik” öppen i fem dagar före jul. Den 15-19 december slår MIA´s smedja upp portarna kl 15-19. Det är bara att följa vägen från Killeberg mot Hallaryd så uppenbarar sig snart en ängel på vänster sida…
Text och foto: Lasse Lindell