DANIEL I DRAKABERGA
DRAKABERGA. Året var 1982, en stillsam söndag i en lägenhet på andra våningen på Hovslagaregatan 52 A i Trelleborg.
I vardagsrumssoffan satt Olle Björk
– trebarnsfar och hyfsat nybliven trettiotreåring – och fick tiden att gå genom att klippa tånaglarna. En märklig plats att utöva denna aktivitet på, men Olle var ytterst noggrann med att samla ihop allt tånagelavfall – tillfälligt – i en kristallskål som prydde soffbordet.
Teven stod avstängd i ett hörn och spred tystnad. Att se teve på förmiddagen var inte att tänka på i början av åttiotalet. Myrornas krig rådde fram till fem i tre då EN KLOCKA underhöll den tevesugne innan söndagsfilmen drog igång. Och utan att riskera ett endaste öre av sina pengar kunde man slå vad om att filmen var svensk, svartvit och innehöll antingen Nils Poppe, Åke Söderblom eller Thor Modén. Oftast alla tre. Och alla var alltid kära i Sickan Carlsson. Och alla pratade t-e-a-t-e-r-t-y-d-l-i-g-t och magnus härenstamskt nasalt.
Men det var som sagt förmiddag och den nyinköpta stereon på det hemsnickrade stereobordet fick i stället stå för underhållningen. Olle satte i en kassett, tryckte på rewind, därefter på play och ur högtalarna hördes Gösta Linderholms karaktäristiskt knarriga stämma i den muntra ”Näktergalens ö” innan Fred Åkerström tog över och bufflade fram ”Oslo”. Olle njöt av tonerna och bläddrade länge i en tjock bok om Churchill lånad från stadsbiblioteket.
I köket försåg mor Lisa familjens bedårande och art garfunkel-lockige treåring, Mattias, med en sån där praktisk småbarnsglass från Hemglass med diskret smak av päron. Hon bad sin lille påg att knalla in till far och sätta sig fint i soffan och inte kladda medan han åt. Olle assisterade Mattias med det vita omslagspappret som han drog ner längs glassen som skalet på en banan. Den ekorrpigge treåringen tappade snart intresset för den smakmässigt beigea glassen och för att sitta stilla i en soffa och placerade därför glassen i Olles hand innan han snubblade iväg för att göra livet surt för sina äldre syskon som ägnade sig åt att ha söndagstråkigt i sitt gemensamma rum.
Olle satt ensam igen och la undan den ratade glassen med toppen ned i kristallskålen. Därefter gick han bort till stereon och vände kassetten. Första låten på B-sidan var Tom Paxtons ljuvliga ”Ramblin’ Boy”. Olle reste sig ur den obekvämt hukande vänd-kassetten-ställningen medan han mumlade med i refrängen i hyfsat rätt tonart på hyfsad engelska: ”Än hers to jooo maj rämblin båååj…”. Versen valde han att vissla då han traskade ut i badrummet och satte nagelsaxen i den där muggen med diverse badrumsattiraljer som stod till höger i badrumsskåpet.
Han slog en blick in i barnens rum där Daniel och Helena försökte spela spel medan den irriterande lillebrodern försökte förtära spelpjäserna.
Olle gick sedan tillbaka genom vardagsrummet där han fick syn på glassen i skålen. Han greppade den i steget och bestämde sig för att det var synd att låta en glass förgås. Efter tre barn hade åtskilliga rester slunkit ner i den olle björkska magen. Köttbullar som inte orkats ätas upp, en halv macka här, en potatis i brunsås där och så vidare. Med glassen i munnen blev han dock något konfunderad. Han hade avslutat kvarlämnade glasspinnar med blek päronsmak förr, men något var annorlunda denna gång. Denna glass gav ett oväntat tuggmotstånd. Man har adderat något krispigt…med en oklar smak, hann Olle tänka innan hjärnan tryckte på rewind och tankarna vandrade baklänges:
småsura barn – nagelsax – badrum – rämblin båååj – kristallskål – ratad glass – krullig son med glass – churchill – kristallskål – TÅNAGELAVFALL!!! Söndagen i den där lägenheten på andra våningen på Hovslagaregatan 52 A i Trelleborg var plötsligt inte lika stillsam.
DANIEL BJÖRK