”Jaha, då e’ du gräsänkling nu! Jaja…”
Min fru är i Stockholm och omvärlden bombarderar mig med tarvligheter som kommentaren ovan. Visst ser den harmlös ut på papper men jag kan läsa in i tonfallet: ”Jaha, du stackars förtisexåriga man. Nu har du ingen fru hemma som ser till att saker och ting flyter på som vanligt. Hur i hela fridens namn ska Du klara dig utan Anna?”.
Jo, det ska jag berätta.
Första gräsänklingsmorgonen går jag upp tio minuter tidigare för att förse fålar med föda innan utsläpp i hagen. Jag möts av det sedvanliga ”hungriga hästar-lätet” höhöhöhöhö och slås av hur språkbegåvade våra hö-sugna hästar faktiskt är.
I minstingen Åskars foderkrubba väntar en oglad överraskning i form av en bajshög som jag är tvungen att ta tag i innan han får mat. Otåligt trampar han runt mig under rengöringsprocessen eftersom hans kollegor tuggar provocerande ljudligt i grannboxarna. Jag förklarar för honom, så pedagogiskt jag förmår, att han har sig själv att skylla och tillägger med ett höjt ajabaja-finger: ”Bara för att en tallrik på ett köksbord är i perfekt rumphöjd för en normallång människa innebär det inte att hen bajsar på den. Samma regel gäller för hästar.” Han tittar på mig med en tom blick som antyder att han inte ser sambandet och att det inte är sista gången jag rengör hans ”tallrik”.
Något sen stormar jag in i huset och skakar liv i alla mina två barn innan jag piffar mig halvhjärtat och slänger på mig dagens outfit. Därefter hastar jag till köket och donar med frukost och märker, då jag slår mig ner, att jag glömt hämta tidningen. Tidningen hämtas och jag slår mig ner och märker att jag glömt att laga kaffe. Då detta åtgärdas märker jag att jag har glömt bälte i byxorna som, märkligt nog, hänger löst kring min före detta vältränade mage. Bältet får vänta och jag börjar äta samtidigt som jag jagar på barnen som står och velar mellan rostat eller inte.
Jag lämnar barnen vid skolan och lovar sonen att ringa morfar och be honom skjutsa honom hem då skoldagen är slut. Från parkeringen till Folkhögskolans entré märker jag att byxorna strävar söderut och förstår att bältet glömdes igen. Arbetsdagen puttrar på och tar till slut slut. När jag sätter mig i min bil ringer min mobil och då jag ser sonens namn i displayen blir jag iskall i magtrakten. Det där morfar-samtalet glömdes liksom bort…lite. Jag svarar mjukt och sockersött: ”Jaa, de’ e’ pappaa!”. Sonen berättar att han nu är hemma då han, EFTER ATT HA VÄNTAT PÅ MORFAR I FYRTIOFEM MINUTER, bestämde sig för att GÅ HEM. Nu är det knappast så att vi bor i Uddevalla. En promenad har inte skadat men jag känner mig ändå som norra Europas sämsta pappa. Jag överväger en vit lögn om att jag hade glömt mobilen hemma men inser att det är just genom den vi konverserar. Istället funderar jag på att skylla på Anna som haft mage att åka till hufvudstaden då hon borde vara hemma och påminna mig om saker. Till slut väljer jag ett förlåt och bestämmer mig för att köra och köpa glass till barnen innan hemfärden.
Väl hemma tvättar jag en maskin, tömmer och fyller en diskmaskin, drar upp kasande byxor som fortfarande saknar bälte, lagar middag, stoppar färdig tvätt i tumlaren, förhör läxor, släpper in och matar hästar och sätter mig slutligen beslutsamt, helt slut, i soffan. Jag känner hur min rumpa har saknat denna position hela dagen och den och jag tar ett beslut att inte röra oss ur fläcken resten av kvällen.
”PAPPA! KATTEN KISSAR!”, ropar min son som med hjälp av fjäsk och en Tip Top numera älskar mig igen. Både jag och min rumpa glömmer vårt beslut och far upp ur soffan som om den stod i lågor. ”Jag försökte stoppa henne men hon kissade på mitt ben, på mattan, på golvet och i min säng”, säger han förtvivlat och jag ser hur katten skamset kilar ur min synvinkel. Jag frågar mitt Förnuft hur i helvete jag nu ska reda ut situationen. Förnuftets första förslag är ett besök hos veterinären som med en spruta kan se till att kattkissbekymret angår Nangijalas invånare framöver. Jag avfärdar förslaget eftersom jag fortfarande känner en viss kärlek för katten. Förnuftet berättar sedan att vissa kattkännare menar att katter (och män, tydligen), då hemsituationen förändras, förändras och beter sig ologiskt. ”Katten saknar helt enkelt Anna”, säger Förnuftet mjukt. Men det gör ju jag också. Speciellt nu. Innan jag bestämt släpper ut katten förklarar jag, så pedagogiskt jag förmår, att nu får hon inte vara inne och att hon har sig själv att skylla och tillägger med ett höjt ajabaja-finger: ”Jag saknar också Anna men INTE F-N PISSAR JAG NER MATTOR, GOLV OCH POJKAR FÖR DE’!”.
Och detta var bara första dagen av tre.
Hur tycker Ni att det går?
Om du vill ta del av fler av Daniel Björks texter kan vi tipsa om att det finns en hel massa på:
danielidrakaberga.se och naturligtvis i kommande nummer av denna tidning.
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]]]>