Efter den svåra sjukdomen insåg hon att det var dags att göra något annat, och tiden med alla behandlingar mot den elakartade cancern gav henne också en lärdom.
– Ja, det är inte lönt att lägga någon energi på smågrejor.
Åsa Axelsson hälsar välkommen till hemmet i Älmhult. Huset där hon och maken Ola med familj bott i 27 år. Det är ett konstnärshem men ändå inte. Konstnären i släkten är den välkända Pia Lindberg och hennes alster finns lite varstans hos familjen Axelsson.
– Jag ville inte bli konstnär som min syster, men jag har alltid älskat att skapa. När jag tänker efter har min största dröm ändå varit att ha ett eget kafé.
Och så är det förstås det där med book folding, ett skapande i sig och ett fascinerande konsthantverk som Åsa upptäckte för några år sedan. Det återkommer vi till efter att ha rullat tillbaka bandet till 1960-talet och den lilla byn Tosthult.
Där fanns hund och katt, mamma skötte hemmet och pappa jobbade på Volvo i Olofström. Åsa och systern Pia lekte gärna ute i skogen när de inte förundrades över faderns konsthantverk.
– Det är säkert därifrån vår konstnärsådra kommer. Pappa var väldigt duktig på att skapa i både trä och smide, berättar Åsa.
Skolgången gick via Lönsboda till Haganäsgymnasiet i Älmhult. Åsa fick jobb i kassan på det som i dag är Ica Maxi. Men hon kände att hon ville skapa något med händerna.
– Så jag ringde till Brios barnvagnstillverkning i Osby. Jag ringde gång på gång, ända tills det fanns ett jobb ledigt. Då blev jag en av 35 sömmerskor i fabriken!
Livet gick vidare. Åsa träffade maken Ola på nöjesstället Idhults loge. Barnen Sandra och Jesper gjorde entré och Åsa växlade karriär till det tämligen nya yrkesområdet pc-nätverk. Det hann bli jobb på en del Ikeabolag innan hon närmade sig ett annat skapande.
– Ja, jag utbildade mig till kock och fick jobb i ett skolkök här i Älmhult. Kost och motion är ett stort intresse. Jag tränar gärna tre, fyra gånger i veckan.
Men 2014 tog det välbekanta livet en paus. En misstänkt knöl upptäcktes vid en rutinmässig mammografiundersökning i Växjö.
– Sedan gick allt i en rasande hastighet. Ny undersökning, ultraljud och operation efter en vecka. Min cancer var av en ovanlig sort och den var aggressiv.
Sex cellgiftsbehandlingar följde och därefter strålning. Hon fick sprutor med antikroppar under ett år.
– Då mår man inte så bra. Jag märkte att det var ett heltidsjobb att vara sjuk, Jag tappade håret och vägde till slut bara 45 kilo. Samtidigt blir man sjuk av alla dessa behandlingar. Den trötthet jag upplevde går knappt att beskriva, jag orkade inte ens gå ut till brevlådan.
Åsa var väldigt öppen med sin svåra sjukdom. Barnen fick följa med till Växjö och se hur behandlingarna gick till. Samtidigt fick hon ständig information om sitt tillstånd.
– Jag måste säga att det var en helt fantastisk vård, påpekar hon.
En vändpunkt var när Åsa för första gången efter det långsamma tillfrisknandet gick till träningen på stamstället Friskis & Svettis.
– Jag kände inte igen mig i spegeln i träningslokalen. Jag hade ju nästan inget hår! Men när alla kom och kramade om mig och hälsade mig välkommen tillbaka kändes det riktigt bra.
Längs vägen hade Åsa Axelsson dessutom hittat den tämligen ovanliga konstarten book folding. Den blev betydelsefull. Den tar tid, den kräver precision. Man viker och man mäter och skapar i princip en skulptur av boksidorna. Kanske kan man kalla det för skapande meditation?
– Jag upptäckte tekniken på en julmarknad och blev förjust. Här handlar det om att fantasin är det enda som sätter gränser. En bok, tillräckligt många sidor att arbeta med och gärna ett vackert omslag. Man kan göra egna mönster eller hämta dem från Internet.
Givetvis har Åsa gjort ett book folding-verk av Rosa Bandet, symbolen för kampen mot bröstcancer. Samma som hon har tatuerat in på överarmen.
Den som är nyfiken på detta speciella konsthantverk kan enkelt googla på just ”book folding” och få hjälp på vägen.
Och för den som är nyfiken på hur det gick med Åsas kafédrömmar så blev det så här:
– När lusten och orken att jobba kom tillbaka sökte jag efter något nytt. Då arbetet som kaféföreståndare på Allbo Lärcenter i Alvesta dök upp förstod jag att det var precis vad jag ville ha. Nu har jag ett kafé utan att ha ansvaret för att äga det. Bättre än så blir det väl inte?