En kall och snöig januarikväll år 1987 knackade det på dörren. Utanför stod det två poliser som meddelade att min far hade dött i sin bil nere på Österlen. Det kom såklart som en chock och hela livet vändes upp och ner. Någon vecka senare begravdes han i en fullsatt Glimåkra kyrka.
Efter begravningen kom det fram en liten dam som tog tag i min arm och sa; ”Var inte ledsen, Lennart har det bra nu. Jag såg honom stå framme vid kistan. Han höll den ena handen i den andra, klurade och tittade på alla som var där. Han var nog lite snopen över att där var så mycket folk”. Jag hörde vad hon sa, men ändå inte. Hur kunde hon se far och hur kunde hon veta att han inte kunde knäppa sina händer på grund av värk? Han höll alltid dem så som hon beskrev i kyrkliga sammanhang.
Hon fortsatte; ”Jag ser att du har ont i din kropp, du kan komma till mig så ska jag hjälpa dig. Jag är förresten den som är skyldig till att du finns, sa hon med ett varmt skratt. Jag presenterade dina föräldrar för varandra en gång i tiden på dansen på IOGT i Torsebro”.
Ett omvälvande möte. Kerstin som hon hette var en gammal god vän till mor och far. Hon var naturläkare och hade precis flyttat hem igen till byn från Stockholm. Hon hade rätt, jag hade ont i kroppen. Även jag led på den tiden av ”värk” och inget blev bättre av allt som hände runt fars bortgång och min energi kan man minst sagt säga var i bottenläge. Det var svårt att orka med dagen.
Min far var en allehandamagare som vi säger i Göinge, han var entreprenör och uppfinnare och också slagruteman. Någon vecka efter begravningen ringde en kund som vill ha hjälp att ta ut en brunn. Min bror som då endast var 22 år hade tagit över driften av fars vattenreningsföretag, svarade att far inte levde och att vi inte kunde hjälpa till.
Jag tänkte ”kanske jag kan”, så jag gick ut och bröt en klyka från sälgen och gick bort till den gamla brunnen som far en gång grävt. Där fick jag ”utslag ” på fyra ställen runt brunnen och klykan drogs neråt i mina händer med en väldig kraft. Jag hade plötsligt fått ”gåvan”. Ett tag senare förstod vi att det hade också min bror fått och han är idag den som går i fars fotspår vad gäller uppdraget att finna vatten.
Jag blev såklart väldigt frågande över det som hände. Visst hade jag hundratals gånger sett far gå med klykan men jag hade inte kunnat själv. Vad var det egentligen som hände? Här började mitt sökande efter svar. Svar på många frågor. Hur fungerade slagrutan? Hur kunde Kerstin se far? Hur skulle hon kunna bota min värk som hon sa? Det var de och många andra frågor som kommer till en efter en livskris som ledde fram till att jag blev både en sökare och en ”finnare”.
Jag fann många svar, svar som gjorde mig frisk från min sjukdom och svar som ledde mig fram till mitt yrke, där jag själv arbetar på olika sätt med naturmedicin. Än återstår såklart många frågor och resan pågår alltjämt.
En annan fråga jag alltid bär med mig är, var det jag som fann vägen eller var det vägen som fann mig?
Ann Jönsson
Naturhälsan & Naturmedicinska akademin