– Först vill jag ge uttryck för den ära jag känner över att ha fått ta emot skrivar-stafettpinnen av Florence Svensson i Broby!
Själv bor jag sedan 25 år i Knislinge. Jag har alltid varit nyfiken av naturen, men kan nu erkänna att jag som dåvarande Kristianstadsbo påverkades av rådande förringande värderingar om Östra Göinge. Nyckeln för mig var att jag träffade ynglingen som skulle komma att bli min man. Han var uppvuxen i Knislinge och jag i Vä och initialt var vi överens om att inte bygga vårt hem i någon av dessa byar, men när vi hittade det hus som sedan dess varit vårt hem, glömde vi vår överenskommelse. Mer om denna villa längre fram …
Nyfikenheten har fått mig att läsa mycket, en vana som jag också har velat skapa hos våra döttrar, och under några år var familjen stamkunder på barnavdelningen på biblioteket i Knislinge. Även om döttrarna nu mest konsumerar populärkultur digitalt, har jag fortfarande en varm koppling till biblioteket. I samband med mina begynnande efterforskningar som författare, fick jag fantastisk hjälp av bibliotekarien i den gamla skolbyggnaden vid riksvägen i Knislinge. Hon hjälpte mig till och med att fjärrlåna historiskt material från Medelhavsmuseet i huvudstaden.
Ja, böcker är en fantastisk väg till kunskapens skattkista, men enbart fakta är inte tillräckligt för att författa historiska romaner. Fantasin är en avgörande ingrediens och den får näring inte minst i den östgöingska naturen, på promenader över orörda ängder, längs Immelns strand eller på cykelvägarna som binder ihop våra byar. Fantasin får också näring när jag till exempel blickar upp på de 800 år gamla kalkmålningarna i triumfbågen i St. Hans kyrka i Knislinge; det ger verkligen perspektiv. Hur många Göingebor som genom århundradena har tittat på just samma bilder som jag tittar på år 2022, går bara att gissa. Kyrkan har stått sedan äldre medeltid och upplevt Kalmarunionen, Wasatiden och stormaktstiden när Skåne blev svenskt (vid freden i Roskilde år 1658).
Det var vid den tiden som snapphanarna lät höra talas om sig. De var skånska, frihetskämpande friskyttar som betraktade Sverige som fiendeland. Men de som vill hålla fast vid det gamla blir ofta förlorare. Det var säkert besvärligt i början, men de snapphanar som valde att blicka framåt och acceptera rådande omständigheter lyckades anpassa sig väl till sitt nya liv som svenskar. Som författare brukar jag säga att vi har mycket att lära av historien. I detta sammanhang tror jag det, då som nu, är betydelsefullt att inte låta sig begränsas av fördomar om ”vi och dom” utan i stället öppna upp, välkomna nya grannar och bygga framtiden tillsammans!
Som jag nämnde inledningsvis flyttade jag från Vä, via Kristianstad till ett Östra Göinge som i mitten av nittiotalet inte hade det bästa rykte. På ett av mina första besök i Knislinge förevisades jag en disponentvilla med koppling till Skofabriken, där det sades ha hänt kusliga saker. Det var ett stort hus med vass takvinkel, vitt med mörkt tak och svarta fönster, som hålögt blickade på mig med ogästvänliga ögon. Tänk om jag då visste att vi skulle komma att bo i det där huset och få tre döttrar som skulle betrakta det som sitt barndomshem. Sedan dess har villans ogästvänliga färgkontraster bytts ut till mer harmoniska nyanser och husets ögon sänder numer en inbjudande känsla.
Charlotta pendlar mellan Knislinge och jobbet i Broby varje dag – helst på cykel!
Nu, när mitt utrymme i den här artikeln börjar ta slut vill jag sammanfatta med en uppmaning till oss alla om att lyfta fram stoltheten över vår göingska historia samtidigt som vi är vaksamma över att inte stelna i något föråldrat som vi egentligen inte vill ha. En framgångsfaktor är att se positivt på nya möjligheter och att hänga med i utvecklingen – något som jag faktiskt tycker präglar mycket av Östra Göinge i dag. Låt oss alla, var och en på sitt sätt, bidra till att skapa en öppen, välkomnande plats med ett pulserande grönt hjärta!
Innan jag slutar ska jag lämna stafettpinnen vidare till en annan Göingebo. En av mina första kulturella upplevelser i Östra Göinge, var en litteraturdag på Wanås där flera framstående författare läste ur sina verk. Bakom arrangemanget stod Marika Wachtmeister, som också är grundaren till den hyllade skulpturparken i Wanås. Marika, jag är intresserad av din bild av kulturen i Östra Göinge, av någon historia om ert fantastiska slott och av dina tankar om hur vi tillsammans kan få platsen Östra Göinge att frodas ytterligare.
Lotta Persdotter Lundberg,
författare