KULTUR/SKOLA. Inte mindre än 160 personer är involverade när Kulturskolan I Hässleholm gör en jättelik föreställning av Alice i Underlandet. Samtliga musikensembler och den nystartade musikteatergruppen ska blåsa liv i den älskade berättelsen – till sin hjälp har de både lärare, tidigare elever och teatergruppen HeTs. Vi hälsade på under den första repetitionen med hela ensemblen.
Bilder från en repetition av Kulturskolans uppsättning av Alice – En vandringsföreställning. Läs hela reportaget i vår E-tidning.
Alice i Underlandet är på riktigt. Ja, kanske inte Lewis Carrolls älskade berättelse från 1865, men den uppsättning som Kulturkolan I Hässleholm bestämt sig för att genomföra.
– Jag började här för två år sedan, och föreslog tidigt att vi skulle satsa på ett stort projekt, säger Otthilia Sjöberg som är rytmiklärare och projektledare för Alice – En vandringsteater.
– Jag har jobbat mycket i projektform tidigare, med multikonstnärliga projekt där man blandar det visuella med musik. När jag var barn så bodde jag mer eller mindre på kulturskolan. Alla produktioner och föreställningar som jag var en del av skapade minnen som jag bär med mig i dag – det är det jag känner att jag vill ge tillbaka till eleverna nu, säger hon.
Sex olika Alice
Vi träffar Otthilia på Kulturhuset, där Alice under kvällen ska ha sitt första rep med alla inblandade musiker och skådespelare. Föreställningen kommer att bli en vandringsteater, där publiken först samlas i Röda salongen för att sedan följa historien till olika platser i olika grupper, där dramat tar olika vändningar i och omkring Kulturhuset. Först på plats inför kvällens repetition är inte mindre än sex stycken huvudrollsinnehavare. För att kunna göra en Alice som både växer och krymper på sin färd genom underlandet så behövs skådespelare i olika storlekar för att gestalta henne.
– Vi fick göra audition för rollen, berättar Astrid Anundi, som har en tydlig bild av karaktären som hon spelar tillsammans med Ellie Josefsson, Millie Askryd, Alice Carlström, Cleo Rosberg Tomasino och Evelina Dahlberg
– Hon är en modig tjej, och nyfiken.. som lever i en tid för länge sedan då kvinnor inte riktigt fick göra vad de ville eller hade så mycket att säga till om.
Genuina kanintänder
En ny kurs på Kulturskolan med inriktning musikteater startades under våren, och den ligger till grund för föreställningen.
– Jag har dansat och sjungit tidigare, men får lite scenskräck av att man ska prata också, erkänner Millie Askryd och får medhåll från några av sina Alice-kollegor.
I foajén börjar även skådespelarna från HeTs att droppa in. Margareta Nilsson spelar rollen som Den vita kaninen med klockan, och har med sig ett par skinande vita kanintänder till skådespelarkollegornas förtjusning.
– Jag jobbar som tandsköterska, och fick hjälp att våra tandtekniker att göra fina kanintänder. De är svåra att låna ut, så jag får hålla mig frisk säger hon glatt och ler sitt bästa kaninleende.
– Det här är barnens föreställning, men vi är glada för att vi blivit ombedda att stötta upp med vår erfarenhet, säger Jerry Olsson som verkligen får bekänna färg i sin roll.
– Jag spelar färgen Purpur, och Marcus Frennemark spelar Cyan. Man kan väl säga att vi är en slags publikguider, som leder alla rätt bland de olika spelplatserna. Vandringsteater får vi väl säga att vi är ganska bra på, med 20 års erfarenhet, konstaterar Jerry.
Annika Blomqvist gestaltar den galne Hattmakaren och Susanne Kjellander har en roll med tydliga drivkrafter:
– Jag spelar drottningen, som vill hugga huvudet av alla!
från fyraåringar till rockveteraner
Vi rör oss mot Röda salongen, där scenen redan är fylld av både musiker, skådespelare, musiklärare och scentekniker från Kulturhuset. Det sorlar av stråkinstrument, flöjter, trumpeter, konsertpukor och klockspel som testas och stäms.
– Eleverna i kulturskolans Alice-orkester är mellan 9 och 17 år, så det är en väldig bredd. En del medverkande är tidigare elever som i dag spelar i HSOR (Hessle Symphony Rock Orchestra).
– De allra yngsta på scenen kommer från en av mina rytmikgrupper och är bara fyra år. Sammanlagt är det 160 personer inblandade på scenen. Jag har gått och marinerat den här idén under ett och ett halvt år, och det är många utmaningar, både att få allt att klaffa och att Alice faktiskt både ska krympa och växa under olika delar av berättelsen. Nu, äntligen, börjar de tankar och idéer som vi har haft på vägen äntligen att synas framför ögonen – det är lite nervöst, men samtidigt väldigt kul.
Full fart mot premiär
Lägger man samman alla kulturskolans ensembler så har man en symfoniorkester i miniatyr – musikläraren Tommy Andersson plockar upp dirigentpinnen, och snart flödar musiken från scenen. Mattias Östling Lundgren, verksamhetschef för kulturskolan står vid scenkanten och lyssnar med ett leende.
– Det känns väldigt bra att kunna erbjuda eleverna ett stort projekt. Vi har sökt särskilda pengar för detta, och det blir något annat än bara ”vanliga” konserter. Otthilia har kunskaperna för att få det fungera, och nu är det en spännande tid fram till premiären den 4 juni, säger han.
– För mig har det varit viktigt att det här verkligen blir på riktigt. Jag vill att alla barnen som är med ska känna att vi tillsammans hjälps åt att lyfta det till en professionel nivå – att vi växer både som skola, som grupp och som föreställning, säger Otthilia.
– Alla minnen som jag bär med mig från min egen tid i kulturskolan som barn var det som fick mig att orka igenom Musikhögskolan, vilket inte alltid är en dans på rosor, skrattar Otthilia.
Musiken till föreställningen kommer både från tidigare filmatiseringar och från musikensemblernas ordinarie repertoarer.
– Vi har plockat ihop musik som vi tycker passar och bär historien framåt – det blir till och med ett uruppförande från ett av våra rockband, som har skrivit egen musik till föreställningen, avslöjar Otthilia.
– Jag hoppas att detta blir en tradition! Men vi kanske ska hinna klart med Alice innan vi bestämmer något om framtiden, säger Otthilia.
– Faktiskt råkade jag redan för en månad sedan under en repetition säga till en av mina kollegor att ”nästa gång gör vi Kalle och Chokladfabriken”, men vi får se hur det blir, säger Otthilia.
Text&Foto: erik@espressomedia.se