Det började med en bild på Facebook. Vi satt i soffan med ett halvt öga på Rapport då min hustru plötsligt utstötte ett: ”NAAWW”. Hon slängde till mig sin Iphone och jag svarade med ett: ”JA-A!”. På bilden stod nämligen bröderna Platon och Pilgrim och utstrålade sötma. ”De är till salu!” kvittrade Anna. ”JA-A!” svarade jag, vilket hon, helt rimligt, tolkade som att jag tyckte att de skulle flytta till Drakaberga. Ett intresse knappades ner i telefonen och landade hos hästarnas ägare som återkom med dåliga nyheter. ”De är tyvärr tingade”. Vi var tvungna att skaka av oss sötchocken och gå vidare i livet.
Någon vecka senare var tillfället glömt. Åtminstone hos mig. Min stora, men kortvariga, dröm om att få bli shetlandsponny-ägare hade bleknat då Annas telefon plingade till. ”Är ni fortfarande intresserade? Den andra köparen drog sig ur.” Anna tittade förväntansfullt på mig, men jag såg nog lite manligt skeptisk ut. Hon tog därför fram bilderna på bröderna igen och viftade framför nosen på mig. Uppenbarligen såg jag fortfarande inte helt övertygad ut så – slug som hon är – tog hon till det äldsta tricket i boken: ”Vi kan väl åka och titta på dom i alla fall!”.
Givetvis bor de i Drakaberga nu. De var ju, så klart, tolv gånger sötare i levande livet och alla tveksamheter blåste av mig som mjäll på en kavajkrage i storm. Innan vi hämtade hem ”pojkarna” ordnade vi en lite mindre hage för att begränsa åtkomsten av föda. Shetlandsponnisar är nämligen edward blomskt matglada och äter till de storknar om man inte håller koll.
Storebror Platon fyller två i juni och lillebror Pilgrim (som kallas Grimson) fyller ett. Och de beter sig precis som man kan förvänta sig av två unga bröder. Från morgon till kväll pågår ett syskonbråk som får bröderna Gallagher i Oasis att blekna. Plötsligt tokgalopperar den ena medan den andra gör allt för att fälla honom. Efter ett abrupt stopp klättrar de på varandra, nafsar efter öron, reser sig på bakbenen och viftar hotfullt med hovar. Typiska pågahästar, alltså.
Men när vi hanterar dem är de fromma som lamm. Oftast. Vår dotter kanske inte riktigt håller med. Hon stod nämligen i deras gemensamma box och unnade sig en stunds ponny-mys då ett svartsjukedrama uppstod. Uppenbarligen tyckte lillebror att storebror fick för mycket uppmärksamhet och uppmärksammade därför Hanna om detta genom att sätta tänderna i låret på henne med nordöstra Skånes största blåmärke som följd. Där och då tappade han lite av den gullighet han annars är känd för.
Även min kärlek till lille Grimson sattes på prov då jag i helgen skulle leda ”pojkarna” från en gräsfattig hage till en gräsrik. Lite korkat lät jag bli att stänga igen hagen som vi gick in i eftersom jag räknade med att de båda skulle begrava mularna i det saftiga gräset som omgav dem. Det stämde till 50 procent. Platon smörjde lystet kråset medan Grimson fejk-betade (visade det sig). Jag vände ryggen till och traskade mot hagens öppning för att stänga då jag blev omsprungen av en frihetstörstande lillebror. Min kropp reagerade reflexmässigt och kastade ut min högerarm vars hand fick ett halvhjärtat grepp om Grimsons man. När en stillastående man försöker hejda en, i cirka 67 kilometer i timmen framrusande häst, genom att greppa en kalufs uppstår ett klassiskt ryck. Ett ryck som fick det att kännas som att senor, ligament och, ja, pigment slets av i axelpartiet. Min kropp lämnade sin lodräta position och föll i marken som ett övermoget plommon. Anna som lyckligtvis fanns i faggorna fick snabbt stopp på rymlingen som redan hade börjat sakna sin bror och jag tog mig klumpigt upp på skakiga ben med en tuss tagel i tassen – förnedrad, öm och ett snäpp mindre förtjust i shetlandsponnisar.
Lillebror återförenades med storebror (som de nämnda bröderna Gallagher) och ägnade sedan några timmar åt att tillsammans sätta sprätt på en massa gräs (och även där kan man kan de nog liknas med Liam och Noel Gallagher). Återkommer med en shetlandsponny-guide när jag känner mig redo.
DANIEL BJÖRK