DRAKABERGA. Jag fyllde nyss 50. Känns det som. Men sanningen är den att jag har varit 50 i femhundrafemton dagar och tänker därför ge er en inblick i hur det är för en genomsnittsman att ha uppnått en så pass svindlande siffra.
Redan då jag var i 40-årsåldern började jag tänka tanken att jag, en vacker dag, skulle fylla 50. Tio år låg visserligen orörda framför mig, men eftersom varje år sedan studenten har gått ett snäpp snabbare tänkte jag att det var bäst att förbereda sig. På skämt började jag gubbstånka när jag reste mig från sittande till stående och likaså då jag gjorde tvärtom. Att ”stånka” är något missvisande då det ljud som gubbkroppar utstöter snarare låter ”IOOUSCH”. Denna svårstavade halvsuck utstötte jag hursomhelst med någon sorts glimt i ögat när jag var 40.
Nu när de 50 åren väl är i fyllda har jag insett att jag har börjat utelämna ögonglimten. Mitt stånkande är nu på fullaste allvar. Det är inget jag rår över utan något kroppen sköter själv. Lika självklart som att man blinkar med ögonen för att hålla glaskroppen fuktig, lika självklart är det för en man i 50-årsålderna att ge ifrån sig ett läte då han reser sig eller sätter sig. Min teori är att stånkandet är en varningssignal för resten av flocken att gubben är i rörelse och att det kanske är bäst att hålla koll på honom. Jag säger gubben eftersom gumstånk är ytterst sällsynt.
Något annat som hänt sedan jag klivit in i 50-talet har med behåring att göra. Jag har alltid varit begåvad med en rejäl kalufs. En stor fluffig boll av hår har bebott min hjässa från barndom till nu. Men sedan en tid anar jag en förändring i spegelbilden. Jag tycker mig ha lite mer panna än innan. Och diskreta flikar har uppstått på vardera sida om luggtussen. Inte jätteuppseendeväckande, men JAG ser det. Och framför allt förstår jag vart håret har tagit vägen. Nu kommer en teori igen. Jag misstänker att gubbars hårmängd är konstant, men byter plats lite då och då. När huvudhåret nu är något glesare har jag upptäckt att både ögonbryn, öron- och näshår hade fått ett uppsving. Milt uttryckt. Dessa hårområden växer nu som sparris. Jag kan gå och lägga mig med välansade ögonbryn för att sedan vakna med två galen-professor-frisyrer över ögonen. Vissa strån verkar dessutom extra dopade och strävar liksom mot världsrymden. Min hustru blängde nyligen på mig i profil och föreslog att hon, för allas trevnad, skulle rycka ett antal galna strån innan jag lämnade huset. Med pincetten i högsta hugg befriade hon mig bryskt från brynhår som hon beskrev som ”grova som vedträn”. Håller man inte efter näsborrarna växer det fram monstruösa strån, tjocka som borsten på en piassavakvast.
Likt alla män i 50-årsåldern är jag skeptisk mot kvarg. Och trots att jag motbevisats med jämna mellanrum hävdar jag fortfarande, med en gubbes envishet, att mat innehållande varm frukt inte är tjänlig som människoföda, samt att sura bär förstör pannacottan. Vi gubbar är komplexa varelser. Vi kan uppröras av epadunkgenrens snuskiga texter och samtidigt roas av Eddie Meduzas pubertala trams. Vi kämpar alla mot den nedärvda gubbimpulsen att sparka på bildäcken då kollegan visar upp sin nya bil. Vi känner oss smarta då vi ser ”På Spåret” och svarar rätt innan deltagarna trots att vi kommit fram till svaret via nämnda deltagares spekulerande. Vi är också dem som först säger: “Jaa…halleda…” om tystnad skulle uppstå runt ett bord. OCH vi blir smått förtvivlade då folk säger ”egengkligen”.
Just denna gubbe har svårt att avsluta texter då de börjar bli för långa. Jag återkommer med fler rapporter från 50-talet. Det finns mer att berätta.
DANIEL BJÖRK