MUSIK/UTELIV. Varannan tisdag samlas Hantverksgatans Återlåtare genom musik och sång på Café Muff i Älmhult. Med instrument från flera kontinenter och rötterna i en sedan åttatusen år försvunnen folkmusiktradition bär de ett kul kulturarv vidare bland kaffekoppar och veganskt sötebröd.
– We’re only in it for the cookies, säger Arne Wirén bakom durspelet.
Till skillnad från Paradis-Oskar i Rasmus på luffen som blev bitsk och sjöng fula visor när betalningen bara blev kakor så är Hantverksgatans Återlåtare mycket nöjda med Muffs mjuka bakverk som gage.
– Varje gång jag kör hit från Osby så är humöret på topp, och när jag åker hem är jag ännu gladare, säger Lasse Lindell, gitarrist.
– Det här är väl inget vi direkt annonserar ut, men vi har varit här varannan tisdag i åtminstone fyra års tid, säger Arne Wirén.
– Det är perfekt. Vi får goda kakor och behöver ingen replokal, och vem som vill är välkommen att komma hit och lyssna.
SKITHUSNISSE FRÅN ISTIDEN
Men visst kan det bli både fula visor och en del rövarhistorier. Efter att Skithusnisse har klingat ut förklarar gänget härkomsten bakom musikstilen ”Doggerland”.
– Doggerland var ett landområde i Nordsjön som hamnade under vatten för åttatusen år sedan när inlandsisen smälte. Musikstilen lånar inspiration från folkmusiken i södra europa, skandinavien och de brittiska öarna. Den musik vi spelar hamnar också någonstans mitt emellan de olika stilidéalen. Gärna med en knäppande banjo, som kanske mest förknippas med den amerikanska folkmusiken. Även om många av låtarna är av traditionellt ursprung så lägger återlåtarna till nya texter – alltid på svenska och gärna med en inramning som placerar dem i trakterna kring Kronoberg och Göinge.
– Vidar och Sven är båda riktiga ordvrängare – till exempel kan en gammal marschmelodi med namnet British Grenadiers bli Britas Gröna Klä’r i Återlåtarnas version.
FRÅN GRUS I DOJJAN TILL MUFF
– Vi är nog egentligen det enda Doggerlandbandet i Sverige, säger Lasse Lindell som själv inte har folkmusiken som bakgrund.
– Jag startade mitt första band 1965, då vär det väl popmusik men jag hittade tidigt till country och bluegrass, berättar han.
Arne Wirén är en av originalmedlemmarna i Malmöbandet Grus i Dojjan, som var en del av 70-talets folkmusikinspirerade musikvåg med bred förankring.
– Folkmusiken funkade i alla möjliga tillfällen. Bland annat var vi förband till det holländska symfonirockbandet Exception, och en gång minns jag att vi spelade på ett disco, där vi inte alls trodde att musiken skulle funka. Men folk dansade så in i h-e!
BÄTTRE TILLSAMMANS!
De musikaliska mötena på MUFF är mer en social sammankomst än ett publikevenemang, men ofta sätter musiken sitt avtryck hos gästerna som kanske inte hade räknat med en spontan konsert till mat eller fika.
– Jag minns en holländsk familj med barn som dansade loss ordentligt. Efteråt kom pappan fram och frågade nyfiket om det är likadant på alla svenska Caféer, skrockar Lasse.
En idé som Återlåtarna i och för sig gärna uppmuntrar.
– Många sitter ensamma hemma och musicerar, men att spela tillsammans med andra är något helt annat. Tipset är att om man håller på med musik – samla ihop ett gäng som är intresserade, eller så kan man gärna ta med sitt instrument och sätta sig här med oss! Säger Arne.
BÄSTA STAMPGOLVET
Förutom de regelbundna spelträffarna så händer det även att Hantverksgatans Återlåtare spelar i andra sammanhang.
– Vi är bandet som låter gamla låtar låta åter, förklarar Vidar Lundbeck namnet.
– Bland annat har vi spelat på Ramadanfirandet på torget i Älmhult, där man dansade traditionella danser från mellanöstern till musiken, och flera år har vi spelat på loppet Älmhult Fights Cancer i Älmhult – då anpassar vi tempot efter de löpare som springer förbi.
Men ingenstans har de hittat ett bättre golv att stampa i än det som MUFF erbjuder.
– Doggerlandmusiken har återuppstått ur havet och till den ska man stampa så det stänker! Det gamla brädgolvet här på Muff är helt perfekt!
TEXT&FOTO: ERIK@ESPRESSOMEDIA.SE