Det var med ivriga steg jag tog trappan till källarplan på biblioteket i Broby. Den pulshöjande rubriken ”Utförsäljning av böcker” hade jag läst i K-bladet några dagar tidigare och därefter hade jag räknat dagar, timmar och minuter. Nu föll det sig så att jag ändå lyckades anlända tre minuter efter klockslaget tio då försäljningen skulle starta.
På båda sidor om den smala källargången stod bord belamrade av böcker som i rader låg med ryggarna uppåt. Och under varje bord trängdes lådor med ännu fler titlar som inte fått plats. Det var liksom trångt innan köpsugna boknördar adderades. Nu stod jag alltså där, tre löjliga minuter över tio och på plats fanns redan en busslaststor mängd medmänniskor som, med ostbågekrökta ryggar, stod vid borden och försökte tyda boktitlar. Jag insåg direkt att jag var tvåa på bollen och att min enda chans att kunna överblicka bordens bokinferno var att ställa mig, nästan fräckt, nära framförvarande medmänniska. Mellan ett gäng nackar kunde jag skönja en och annan bok av intresse, men svenskt försiktig som jag är och helt fri från vassa armbågar fick jag snällt vänta och hoppas på att de främre inte hade samma goda boksmak som jag. Tålamodet tröt efter en stund. Till slut uppgraderade jag min intimitet ett snäpp och tryckte på med min (väldiga) bröstkorg för att antyda för framförvarande att det kanske var dags att flytta sig. Samtidigt kände jag i nacken en fuktig andedräkt från en man som var trea på bollen.
Plötsligt föll jag in i främre raden, som ett sånt däringa block i Tetris, och slet åt mig ”Raskens”, en diktbok av den spritmarinerade diskbänksrealisten Charles Bukowski och Kalle Linds ”88 böcker du inte behöver läsa”. Därefter tryckte det på bakifrån och jag föstes långsamt vidare. En kort stund förställde jag mig hur det känns att vara kaviar som trycks ur en tub. Med en mördarsnigels hastighet gled jag och resten av människomassan fram genom källaren då en bekant röst ljöd med ett visst källar-eko: ”Din bok finns på bordet i den här hörnan!” Rösten tillhörde en göingeförfattare och god vän som vi kan kalla ”Blanders Idberg”. Han pekade (lite väl förtjust) i bokens riktning och jag bestämde mig för att försöka knö mig ditåt. Jag lyckades lirka mig ur min kö för att genast hamna i en annan. En ännu långsammare sådan som dessutom kändes snäppet mer irriterad. Människan framför mig böjde sig plötslig lite muttrande ner och började bokrota i en kartong. Jag ville bara nå min bok, men det var som att ha hamnat bakom en epa på vägen mellan Glimåkra och Lönsboda. En omkörning skulle innebära livsfara.
Efter fjorton om och en hel del men stod jag slutligen där och blickade ner på en grön bokrygg med texten ”Daniel i Drakaberga – Två”. Min alldeles egenskrivna bok, inklämd mellan ”Bevingat” och Magdalena Ribbings ”Bröllopsboken” och som nu såldes ut för fem kronor till bokälskare med sofistikerad smak. Jag befriade den från sin utsatta position, bläddrade lite och konstaterade att den kändes lite ”trögöppnad”. Som att det rentav var första gången någon vidrört bokstackaren. Den hade en tydlig aura av oläst och jag sneglade på kalle-lind-bokens titel. Kanske skulle den döpas om till ”89 böcker du inte behöver läsa”.
Som den moderna nutidsmänniska jag är blev jag givetvis lite kränkt, men inför Blanders Idberg valde jag att småskratta åt att reas ut. Samtidigt smidde jag lömska planer om att köra hem och hämta mina Idberg-böcker för att placera dessa väl synligt på första bordet. Jag motstod dock frestelsen. I stället tänkte jag att nu har någon chansen att för en billig peng ta del av mina enastående berättelser ur verkliga livet. Därefter blev jag manligt ängslig och tänkte att det finns en risk att ingen köper boken som då får ligga kvar och skämmas på ett bord i en mörk, kall och fuktig källare.
Lyckligtvis blev den köpt till slut. Visserligen av mig, men ändå. Den är till salu, förresten. Jag tar sex kronor för den.
DANIEL BJÖRK