Tre gubbar av kött och blod snarare än av gräddad pepparkaksdeg.
Den förste heter Bruce och är född 1949 i New Jersey, USA. Måndagen efter midsommar ska jag än en gång se honom på Ullevi och i veckan köpte jag ännu en ultimat guide om hela hans historia (som kvällstidningarna så påpassligt säljer för 79 kronor varje gång han ämnar spela i Sverige). Den historia han så vackert berättade i sin självbiografi “Born to run” och som jag i stort sett kan rabbla utantill.
I denna ultimata guide hittar jag också “klassiska intervjuer” vilket förmodligen betyder intervjuer som har publicerats oräkneliga gånger tidigare. Man får också recensioner av ALLA album vilket är helt onödigt eftersom jag vet vad JAG tycker. Och mina små detaljer står aldrig i recensioner. På det smått utskällda albumet Human touch finns en liten pärla som heter “With every wish” där jag, vid känsliga tillfällen, blir tårögd när han sjunger:
”I fell in love with beautiful Doreen She was the prettiest thing this old town’d ever seen”
Eller den euforiska känslan som uppstår nånstans i nacktrakten och som fortplantar sig som en rysning av välmående ända ner där ryggslutet byter namn när publiken reagerar då Springsteen sjunger:
”Tonight I’m gonna take that ride cross the river to the Jersey side” i ”Jersey Girl” på Live 75-85 (0,51 in i låten).
Eller peppvrålet “Come on, Big Man!” mot slutet av “Working on the highway” på nämnda live-skiva.
Eller den makalösa videon till den mäktiga “Dream baby, dream”. Bruce är en förebild och idol och såna får man lov att ha när man är femtioett. Därför får man också fortsätta köpa ultimata guider för att undersöka om de är lite ultimatare än de tio andra man tidigare läst.
Min andra gubbe heter Ulf och är född 1949 i Stockholm, Sverige. I veckan avslutade jag läsningen av ”Vardagar 8”, en serie dagböcker (tjocka som Bibeln) som ges ut årligen sedan några år. Och jag är helt såld på hans hejdundrande svada där gubbgnäll samsas med fågelskådning, frihetslängtan, rena petitesser och stundtals stor poesi. MEN det är, trots allt, inte hans romaner jag uppskattar mest och håller högst utan hans otroliga låttexter. Smaka på dessa ord från “Jag saknar dej”:
”Nu biter frosten igen och parkerna brinner som eld Och himlen över Västerbron är gaslågeblå nu ikväll Jag ser ut över stan, du är där nånstans Ensam eller kanske i en annan mans famn” Andra respekterade textförfattare som Lars Winnerbäck reduceras till taffliga praoelever från 7B i jämförelse.
Från “Måne över Haväng”:
”Se hur månen hänger
över Haväng i natt
som en gammal sliten slant
Och stenåldersstenarna
så stilla i natt
med blå skuggor
vid strandens brant
Hör hur ugglorna ropar
vid bäckens porl
Hör hur vågorna vaggar lugnt
Ser du ljusen från skeppet
på väg upp mot norr
Så sakta och så tungt”
Ulf är en förebild och idol och såna får man lov att ha när man är femtioett. Därför kommer jag fortsätta läsa hans buttra, men insiktsfulla romaner, men framförallt lyssna på hans otroliga låtar.
Den tredje och viktigaste gubben heter Olle och är född 1949 i Trelleborg, Sverige. Han är en otroligt kärleksfull man – min far – och en förebild för hur jag vill vara mot min familj.
Trots att han bara var tjugo år när han blev förälder verkade han ha faderskapet i blodet. Han var lättsam, rolig, entusiastisk, en berättare av rang och han var alltid så fin mot mor.
Tidigt marinerade han oss barn i allsköns musik, som spelades från en märklig rullbandspelare, och som sådde ett frö till det enorma musikintresse jag sedan haft genom livet (se gubbarna ovan). Han såg också tidigt till att vi utsattes för litteratur genom att ta oss till bibblan så fort tillfälle gavs (se gubbarna ovan). Då den tresträngade uråldriga skrotgitarren som jag visade allt större intresse för miste ytterligare en sträng tog han med mig till “Skånemusik” i Trelleborg och köpte min första gitarr och “nånstans där så blev jag den jag är nu” (ett citat lånat av ovan nämnda praoelev). Han var, och är väldigt stöttande och berättar fortfarande ofta hur stolt han är över oss. Och det känns precis lika bra nu som då.
I vår har ett bråkande hjärta gjort allt för att ta kål på min far, men han har rest sig på nio i varje match. Han är fortfarande lättsam, rolig, entusiastisk, en berättare av rang och den jag människa jag skrattar allra mest tillsammans med.
Jag känner kärlek till alla mina tre vise män, men far älskar jag. Inte bara för att han en gång gav mig universums coolaste cykel.
Han är “tougher than the rest”!