Jag passerar dem när jag går till vår bil i carporten. Tre trasiga trotjänare som väntar på min nästa tur till återvinningscentralen i Kattarp. Två snälla och en elak, tänker jag. Den första snälla trotjänaren är vår underbara kaffekokare som förgyllt våra liv sen den dag vi gifte oss för tjugotvå år sedan. Då stod den där på presentbordet och såg ganska blek ut vid sidan av den maffiga köksmixern, George Jensen-besticken och alla fina glas och skålar. Men det skulle visa sig att den var (nästan) lika fantastisk som äktenskapet vi trädde in i. Utan att någonsin avkalkats har den gjort sitt jobb i cirka 8 000 dagar. Ofta flera gånger om dagen. Som en trogen hund har den mött mig på morgonen med viftande sladd, beredd att sätta guldkant på vår stundande dag. Dess gulliga gurglande var ett soundtrack till våra morgnar i många år innan en katastrof uppstod. Jag fumlade till det, tappade greppet och kannan pulvriserades mot vårt stenhårda golv. Jag vill minnas att jag grät och om jag inte gjorde det VILL jag minnas att jag grät. Ty så fasansfullt var det. Jag fick nämligen höra från erfarna kaffekannakrossare att en ny kanna skulle kosta lika mycket som en ny kaffekokare och att det därför var lika bra att släppa den gamla och gå vidare i livet. Med en nattsvart sorg i bröstet klev jag in på Elon i Osby och blev med kaffekokare, för säkerhets skull av samma märke som vår gamla ögonsten.
Väl hemma sattes den nya, flashiga varianten genast på prov. Rätt mängd vatten till rätt mängd kaffemått och ett lätt tryck på en piffigt lite grönlysande startknapp. Ett pysande och frustande tog vid och efter en modernt kort stund stod jag med två koppar till mig och hustrun. Lite skeptiskt sörplade jag i mig det så kallade kaffet och insåg efter två, tre klunkar att det smakade mer än lovligt jätteäckligt. Som om det filtrerats genom en soldatstrumpa efter 30-åriga kriget. Veckan som följde innebar ett ständigt experimenterande med vatten och kaffemått, men kaffet smakade aldrig godare än det klassiska antinagelbitarmedlet ”Stopp och väx”. Desperata testade vi till slut den nya kannan i den gamla kokaren, som jag påpassligt nog hade undvikit att avyttra, och den passade utmärkt. Gammelkokaren fick givetvis på studs göra comeback och kaffet blev himmelskt igen.
Och varför står då denna pärla i carporten och väntar på att dö soptippsdöden? Jo, efter tjugotvå verksamma år har svarta plastdetaljer grånat och kaffekokaren ger ett smutsigt och ett lite väderbitet intryck där den står placerad vid sidan om den betydligt piggare airfryern som bara har ett år på nacken. Det tycker min bättre hälft åtminstone. Och jag är böjd att – lite manligt motvilligt – hålla med.
Den elaka trotjänaren är en rejäl kastrull från ett stort möbelföretag i Älmhult. Denna fulings huvudsakliga syssla har i många år varit att poppa popcorn. För popcorn poppas in absurdum i vårt hem. Jag misstänker att dottern och sonen ärvt en särskild popcorn-gen från hustrun. Nästan dagligen drar någon igång kastrullen som efter poppandet alltid står kvar på spisen odiskad ”eftersom den behöver svalna”. Inte sällan står den kvar dagen efter. Och svalnar. Tills jag får ett litet bryt och argdiskar den. Oftast har några popcorn bränt fast i botten varpå stora muskler och rejäl ilska behövs kopplas in i rengöringen.
Hursomhelst användes denna kastrull i ett stort chilli con carne-kok nyligen, kvällen innan vi väntade en massa gäster. När den puttrat färdigt ställdes den ut på altanen för att svalna i minusgraderna. Efter en stunds soffsömn framför Aktuellt reste jag mig sedan motvilligt för att hämta in koket och placera kastrullen i kylskåpet över natten. Utomhuskylan slog emot mig där jag tassade ut i mina trogna foppatofflor, nöjd i vetskapen att jag strax skulle få krypa ner under täcket och invänta John Blund. Men ödet (och kastrullen) ville annorlunda. Med en fot in i köket brast plötsligt kastrulljävelns ena handtag varpå chilli con carne-koket hastigt föll söderut mot vårt väntande köksgolv. Med ett klassiskt brak landade fanskapet och en tsunami av chilli con carne sköljde över vårt stackars oskyldiga, nystädade kök, upp på väggar, över våra stora fönsterpartier, på adventsstjärnan, på köksstolarna, på en stor tavla och ner genom gallret som ligger över våra nedfällda element innanför skjutdörrarna till altanen. Jag vill minnas att jag grät och om jag inte gjorde det VILL jag minnas att jag grät. Nu kunde jag glömma sängen i lite mer än två timmar. Under den kladdiga och omänskligt obekväma rengöringen sa jag lite vuxet till min fru: ”När sånt här händer är det bara och bita ihop. Man har ju ingen att rikta sin irritation emot.” Men i lönndom hatade jag kastrullen av hela mitt väsen. Nu står den – helt rättvist – och inväntar tippen.
De sista trotjänarna är mina nämnda foppatofflor som i fjorton år har varit mina hämta-tidningen-i-brevlådan-skor. Eller gå-en-snabb-runda-till-grannarnaskor. Väldigt slitna, men praktiska att bara sticka fötterna i. Dessa pärlor fick en del stryk i kastrullkatastrofen. Jag bestämde mig för att, med Yes och ljummet vatten, försöka av-chilli con carne-fiera dem och upptäckte då att det fanns ett hål genom sulan. Jag tvingades ta det svåra beslutet att låta dem somna in.
Ut med det gamla och in med det nya. God fortsättning vänner!
DANIEL BJÖRK