Någon har sagt att inget är som väntans tider och visst ligger det något särskilt i att vänta? Kanske för att väntan ofta hör samman med hopp om något gott. Många barn upplever nu en lång väntan på årets kanske mest efterlängtade dag, julafton.
I svensk tradition blandas tomte-jul med Bibel-jul. Berättelser om Guds son i krubban varvas med bilder på den rödklädde gubben med vitt skägg som lovar att alla som varit snälla kan hoppas på gåvor.
I Bibelns jul handlar det om hur Gud blir människa och ödmjukar sig ner till en bebis tillvaro för att sedan som vuxen offra sitt liv för människorna. Allt för att kunna ge oss det eviga livets gåva. Istället för att fråga bara efter de snälla barnen, samlar Jesus alla som längtat och väntat runt sig. Sen byter han ut det dåliga mot det eviga livets gåva.
Tomten är visserligen en småmysig uppfinning, men det är inte honom en längtande och väntande människa saknar. Jesus mötte människor med det de verkligen i hjärtat ville ha, utan att först bocka av dem på någon “snäll-lista”.
Han kom till dem som skämdes över sina liv, som avskärmade sig socialt, sådana som andra frös ut. Han kom till dem som ville förändring men inte visste hur. Sådan är vår Gud. Julens budskap står evigt kvar, för dig och mig, alla dagar.
Så i juletider, när vi är mer öppna för att det knackar på dörren, får vi förbereda oss på att ute på trappan står det kanske inte en rödklädd gubbe och frågar efter snälla barn. Istället står där en gudason och ber att få spendera tid med dig, låt säga evigheten.
Jesus sa: Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. (Upp. 3:20).
Elin Mannheimer