Tack Marika Wachtmeister för skrivarstafettpinnen. Vilken ära! Jag fick fundera ett bra tag på mitt ämnesval. Skulle jag berätta om mitt fantastiskt inspirerande yrke i Östra Göinge som lågstadielärare och alla underbara barn och föräldrar som gett mig så mycket glädje och energi under många år eller skulle jag skriva om vårt skötebarn, vårt lilla paradis i Skånes gröna hjärta?
Valet föll till sist på det senare. Hur började då mitt trädgårdsintresse? Som bonddotter lärde jag mig tidigt att uppskatta djur och natur. När vi bodde på Fogdarp, fann jag glädjen i att nästan dagligen följa trädgårdsmästaren som en liten skugga. Jag fick hjälpa till med det en liten sexåring klarade av. Säkert var jag i vägen många gånger. Men jag lärde mig att vårda och uppskatta trädgården.
Efter studenten bodde jag hos en moster i Lund för att gå på lärarhögskolan i Malmö. Jag bodde granne med Botaniska trädgården och Kulturen och här tillbringade jag mycket tid med eller utan skolböcker. Jag kunde koppla av och njuta bland djur, fågelsång och växter. Nu hade jag träffat Inge, som skulle bli min man.
Varför hamnade vi i Knislinge? Som färdig lågstadielärare arbetade jag första terminen i Dalby och Lund. Men jag ville bort från staden och började söka tjänster runt Kristianstad. Då fann jag tjänster i Knislinge. Där hade jag aldrig varit och visste knappt var det låg. Inge och jag for dit och upptäckte en fin liten by vackert belägen mellan ängar och skog. Jag sökte tjänsterna. Jag fick välja mellan en etta och en trea på Vita skolan och valde ettan. Min första egna klass. Pirrigt, men härligt. Första året bodde jag kvar hemma, men när vi gift oss 1971 hade vi lyckan att få hyra ett brunt litet hus i utkanten av Knislinge. Utanför trädgården fanns hagar med kor och hästar. Jag kände mig genast hemma. Ganska omgående tog vi oss an den totalt igenväxta trädgården. Där startade vårt gemensamma trädgårdsintresse.
När vi fått andra barnet blev huset för litet. Vi började leta efter tomt och fann så småningom en härlig tomt nära skogen. Det var en sluttande före detta skogstomt på ca 1200 kvadratmeter med grushögar och stenar – 58 meter över havet. Det krävdes mycket markarbete för att plana ut på sina ställen, men tomten var kuperad med naturliga stenpartier och vi ville låta naturen bestämma så mycket som möjligt.
Så småningom började vi visa upp trädgården för andra intresserade. Vi har varit med i ”Bodagar”, ”Tusen trädgårdar”, ”Öppen trädgård” m.m. Åtskilliga busslaster med trädgårdsintresserade har kommit från hela Sverige men även från Danmark och Tyskland.
Tyvärr gick Inge bort 2015. Saknaden är oändlig. Jag fortsatte att ensam visa trädgården ett par gånger, men det kändes för tomt utan Inge.Åren har gått och jag känner nu att intresserade åter är välkomna att göra besök här. Jag visar gärna upp trädgården och kan även dela med mig av vissa plantor. Här finns åtskilliga växter som vi fått av personer, som inte längre finns i livet. Men i trädgården lever människorna kvar, levande minnen fulla av livskraft.Det är roligt att kunna ge bort en stickling, lite frön eller en planta till någon trädgårdsvän. Växter får då, likt en minnesstafettpinne, vandra vidare till någon annan, som kan glädjas och njuta av dem.
Nu skickar jag skrivarstafettpinnen vidare till Jarl Sjunneson, Baggagården, som genom bär, grönsaker, kött, nybakat, härlig sång, matvandringar m.m. gläder oss och får oss att njuta.