Klev nyss innanför dörren i Drakaberga efter ännu ett underbart dygn i Malmö. Sedan vår son med flickvän flyttade dit i oktober förra året har hustrun och jag varit svårt malmö-nostalgiska. Det är liksom vår stad, där vi träffades, föll som varsin fura för varandra och flyttade ihop. Nu smådrömmer vi varje gång vi är där om att en dag kanske bo i lägenhet igen och ha allt det där vi älskar runt knuten. Möllan, kufiga esteter, parkerna, gamla väster, Ribban, folkmyller, en massa kultur. En ljuvlig liten storstad med cykelavstånd till allt.
Jag går ut och sätter mig på altankanten och stirrar ut på våren som briljerar mitt framför näsan på mig. Det grönskar i realtid, knoppar brister som akne i ett tonårsfejs, fåglarna kvittar sig hesa, våra vilda hästar – Platon och Pilgrim – nafsjagar varandra i hagen och jag känner hur min malmö-längtan så sakteliga börjar klinga av. Är det så bra att bo i lägenhet? tänker jag då ett lägenhetsminne plötsligt pockar på. Malmö, Brobygatan 1C, andra våningen, en kväll nånstans kring 2003 Timman var sen, den rejäla påsen med lösgodis från den närbelägna Kungsan – numera Hemmakväll – var uppäten och Fame Factory-finalen var slut. Vi gick trötta till sängs – men på nyförälskat vis kanske inte nödvändigtvis för att sova. Men innan någon kärleks-magi hann uppstå hördes ett oroväckande gitarrackord genom det fuskbyggeisolerade sovrumstaket. Grannen i sovrummet ovanpå slog an ett B-moll och vi visste mycket väl vad som komma skulle. Mönstret var tröttsamt bekant.
Den olämpligt drogliberale, högskoleundervisande australiensaren som tillfälligt hyrde det golv som utgjorde vårt tak hade ”fått napp”. Igen. Ett uppspelt flickfnitter blandade sig med gitarrens toner innan grannen inlevelsefullt sjöng ”Childhood liv-iii-ng is ee-asy to doo…”. Han var överraskande mick jaggersk och hans tolkning av ”Wild Horses” höll i ärlighetens namn en viss klass. Den skulle rent av platsat väl på valfri ölsylta nånstans på Möllan. Det blir väl så då man bara har en enda låt på sin repertoar. Vi hade nämligen aldrig upplevt att någon annan truddilutt hade sipprat genom golvet och landat i vår sängkammare. Vi visste nu båda att australiensarens stones-cover var en slags människovariant på det vansinniga parningsbröl som en dovhjortshanne utstöter i hopp om att locka till sig en sugen hona för en stunds intimitet.
Mycket riktigt. Låten tog slut och det sedvanliga ”extranumret” lät inte vänta på sig. Till skillnad från huvudnumret framfördes det helt a cappella, lät väldigt avklätt och hade ett föränderligt sound från helg till helg. Detta berodde på att duons ena medlem oftast byttes ut från gång till gång. Sänggnisslet och de gutturala mansflåsen kändes igen, men de feminina lätena varierades i det oändliga. Det gnyddes, frustades, wailades, gnäggades, hojtades, stånkades, tjoades, tjimmades och…ja, joddlades rent av. Och då och då hände det – om australiensaren var i form – att han, likt Bruce Springsteen, bjöd på ännu en omgång extranummer trots att våra ovationer från sovrummet inunder var helt obefintliga. Att somna ifrån en så pass högljudd ”show” var sannerligen inte lätt men vi tränades minst en gång per helg (om inte den högpotente grannen bjöd på ett gig mitt i veckan, vilket förekom) och vi blev med tiden allt skickligare på att, medelst tjock kudde över örat, utestänga det allra värsta. ”Extranumrets” sista utdragna crescendo grävde sig dock oftast genom kuddens dämpande dun varpå en eventuell begynnande insomning kom av sig och fick påbörjas igen från noll.
Vi borde givetvis ha startat en battle. Nyförälskade var vi. Gitarr fanns. Och säng. Slugt skulle vi väntat med vår ”föreställning” de fem minuter det vanligtvis tar för en manlig artist att somna in efter en dylik show innan vi för full hals skulle enats i: ”Wiiild horsees couldn’t drag me awaaay”.
Jag släpper minnet, reser mig från altanen och kliver in i huset där jag gäspar mig bort till sovrummet för en mitt-på-dagen-lur. Hustrun medföljer. Innan ögonlocken stängs njuter vi av den kompakta tystnaden och att vårt sovrumstak inte är en överpilsk, australiensisk häradsbetäckares sovrumsgolv. Malmö får vänta.
DANIEL BJÖRK